Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Falkenland språkligt träffsäker

Annons

Efter att på ett flagrant sätt ha brutit mot samhällets oskrivna regler blir hon utfrusen ur den kristna gemenskapen, tvingas lämna ön och börjar omedelbart skuldbelasta sig själv. Hon är en fattig syndig mänska som har handlat fel. Alla andra har rätt, skulden är helt och hållet hennes egen.

Det är så Siri resonerar - denna ångestridna unga kvinna, nyligen drabbad av ett missfall, fylld av onda tankar, äcklad av sin egen "orenlighet".

Några gånger smyger sig ljusare stråk av komik in i Falkenlands annars så nattsvarta berättelse, humoristiska repliker och incidenter som ger befriande, för att inte säga nödvändig, distans till de traumatiska upplevelser som Siri varit med om.

Som när hon vid ett besök hos sin psykoanalytiker går på toaletten: "Jag försökte pressa fram några droppar och samtidigt låta bli att anstränga mig för hårt. Risken fanns att jag i så fall skulle släppa väder och då skulle stanken spridas i hela den lilla lägenheten." Av någon anledning är hon besatt av tanken att hon alltid luktar illa.

Siri säger på en av romanens inledande sidor att hon inte vill göra sig själv till "en fallstudie", men hon söker trots allt upp en psykoanalytiker och börjar därmed att bearbeta sin sorg, sitt förflutna, sitt öde - allt detta som sammantaget är hennes berättelse.

I centrum, i botten, finns modern som älskade sin make mer än hon älskade dottern. "Han, min far, var ju redan hennes barn, hennes allt." Hon svek Siri för makens skull. Sedan svek hon sin dotter en andra gång, när hon gav upp livet och dog i cancer.

Berättelsen kretsar i hög grad också kring de tre män - fadern, den unge pastorsadjunkten på den bohuslänska ön samt till sist också psykoanalytikern - vars kärlek och uppmärksamhet Siri söker, kanske som en sorts ersättning för den moderskärlek hon aldrig fick sig till livs.

Man kan inte påstå att tema och motiv är särskilt originella i Falkenlands roman, men ändå känns boken både självständig och oförfalskad, i stor utsträckning beroende på språklig träffsäkerhet och kraft.

Att Christine Falkenland i grund och botten är poet märks även när hon skriver romaner. Prosan är tät, slipad och innehållsmättad.

På ett sätt som inte är alla författare förunnat lyckas hon dressera sina ord - tämja dem, förmå dem att uppföra sig som hon vill och dansa efter hennes pipa, även om de självsvåldiga odjuren i dem i viss mån, dessbättre, ännu kan anas.

Ty beskedliga är inte hennes ord. Alltsomoftast visar de klorna.

JOHAN WERKMÄSTER

Mer läsning

Annons