Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett helt sekel av jazzhistoria

Annons

Idel ung svensk jazzelit ingår i den hyllade ensemblen Patrik Boman Seven piece machine, som stod på Bolanches jazzscen i går kväll. Kanske är det den mest spännande och nyskapande orkester Sverige har i dag.

Trots den experimentella stilen blir musiken aldrig svårsmält, utan kan nog roa även den mest konservative jazzdiggaren, med sitt tuffa groove och sina flirter med jazzhistoriens olika genrer.

Alla låtar är egna kompositioner och är skrivna av kapellmästaren och basisten Patrik Boman. De präglas av en skarpsinnig enkelhet, ofta uppbyggda kring en okomplicerad grundstomme, vilken lämnar mycket frihet (men också ansvar) åt solisterna. Det verkar vara just det som är tanken med kompositionerna: Att solisten ska ge låten bärighet och lyftkraft.

I de allra flesta fall lyckas de bra därmed. Den rutin som de unga musikerna redan besitter återspeglas i en avslappnad säkerhet som utfaller i en träffsäker spelstil, och som tillåter solisterna att ge sig ut på tokiga eskapader och fräcka upptåg, för att sedan mjuklanda i det återkommande musikaliska temat.

Per "Texas" Johansson visste bäst av musikerna att ta tillvara på de möjligheter musikstommen gav. Och han gjorde det på talrika instrument (tenorsax, klarinett, basklarinett, kontrabasklarinett). Mest intressant att lyssna till var hans lågmält galna solo i den lugna balladen Sad Story.

Trumpetaren Magnus Broo var kanske den mest vågade i sin improvisation, han kunde ibland driva upp sina solon på en alltför avancerad nivå, men hittade snart tillbaka till tryggheten igen.

Stilmässigt är det svårt att placera kompositionerna, men ofta bär de tydliga står av jazzkompositören och basist-ikonen Charles Mingus, liksom Miles Davis och Thelonius Monks orkesterstycken.

Ett konglomerat av dessa stilar finner man framför allt i låten Jonny's theme.

Här firade pianisten Peter Nordahl stora triumfer, han spelade vilt och vackert med perfektion i ett solo som var alldeles för kort.

I övrigt löper stilarna över ett helt sekel av jazzhistoria, med små kurtiser med alltifrån bebop och dixieland till fusion och avant garde.

Detta blir drivet till sin spets i låten Reloader, där man får en pastisch på bebop-trumpet à la Louis Armstrong, galant utförd av Magnus Broo.

HENRIK SJÖGREN

Mer läsning

Annons