Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En värld som bleknat

Annons

Karl Lärka (1892-1981)fick vänta i 40 år innan hans livsverk fick den uppmärksamhet det förtjänade. Först 1964 visades hans fotografier på en samlad utställning, i Zornmuseet i hemkommunen, och kännedomen om bildskatten spreds. Det dröjde också 50 år innan hans verk publicerades i bokform. "Karl Lärkas Dalarna" kom 1974 på LT:s förlag med Sune Jonsson som författare, men hade dessvärre en bildkvalitetet som blev en besvikelse för Lärka själv. I dag finns planer på en ny publikation med hans porträtt.

Karl Lärka hade alltid svårigheter att förverkliga sina projekt, på grund av penningbrist. Han ville redan som ung sammanställa en bok med uppteckningar och bilder under titeln "Fäder och fädernearv". Men Moras mer bemedlade var kallsinniga till bistånd.

"Med kameran ville jag fånga människor på bilder och så tänkte jag att det var min skyldighet att försöka rädda så mycket som möjligt. När jag hade fotograferat personerna, bad jag dem berätta för mig om sitt liv och leverne." "Ett årtionde efter det att jag gjort mina dokumentationer var alla de gamla människorna borta."

Så berättade Karl Lärka själv för fotografen Anders Hanser i en längre intervju på 70-talet. Hanser är en av skribenterna i den nya bok som utkommit i samband med utställningen om Lärka, som pågår på Zornmuseet i Mora till den 10 mars. Boken har samma titel som utställningen, Karl Lärka. Odalman - fotograf - hembygdsvårdare.

Karl Lärka föddes in i den turbulenta perioden vid 1800-talets slut, då den gamla allmogekulturen trängdes undan genom industrialismens nya samhälle. Runtom i Dalarna verkade glödande hembygdsforskare, som Gustaf Ankarcrona och Karl-Erik Forsslund, som ville rädda folkkulturen och det ordnades folkhögskolekurser, genomsyrade av hembygdspatos. Kanske sökte Karl också en trygghet i det gamla kulturarvet, eftersom han tidigt blev faderlös och under osäkra förhållanden fick försöka förena studier med slit i skogen.

Människan "Lärka Kal" var speciell på många vis. Likt Fridolin kunde han tala med bönder på bönders vis och med lärde män lika lätt, om än inte på latin. Karl-Erik Forsslund blev en nära vän genom det långa samarbetet om bokverket "Med Dalälven från källorna till havet".

Med poeten Dan Andersson hade Lärka ett djupt vänskapsförhållande, grundlagt under åren på Brunnsviks folkhögskola. Dans plötsliga död blev ett svårt slag.

Karl Lärka hade också ett brinnade intresse för byggnadskonst. Han drömde om att bli arkitekt eller byggmästare, men brist på pengar stoppade honom. Han deltog i kurser vid uppbyggnanden av Zorns Gammelgård och försökte förgäves få kontakt med Zorn för att få bidrag för att bearbeta sina uppteckningar och fotografier. Men motades bort av Emma Zorn som såg honom som en alltför udda figur.

Sollerökarlen Karl Lärka sågs nog också som en främmande fågel av det "duktiga" Östnorsfolket, tror en av bokens författare, hustrun Sveas brorson Anders Romson. Han hade ju dessutom som Sollerökarl lagt beslag på en Östnorskulla.

Svärfadern på Rombogården, där Svea och Karl bosatte sig, hyste inledningsvis viss skepsis till Karl, som åkte runt och tog kort medan andra jobbade för brödfödan. Men Lärka blev också en strävsam jordbrukare, eller odalman, som han nog själv ville kalla sig.

Också på hemmaplan, på Sollerön, fick Lärka utkämpa en kamp med myndigheterna för hotade kulturvärden. Gravfältet på Sollerön engagerade honom helt efter 30-talet, då han lade av med både fotograferande och föreläsningsresor. Motståndet var hårt, känslorna svallade och Karl Lärka hade många hätska motståndare under de år laga skiftet pågick.

Förutom tidigare nämnda författare medverkar antikvarie Mats Persson, etnolog Barbro Barwing och riksspelman Pelle Jakobsson i den behändiga biografin, som också rymmer kronologi och litteraturförteckning.

"Kalla mig inte fotograf, kalla mig hembygdsforskare", poängterade Lärka. För denna forskningsgärning fick han 1972, Vitterhetsakademiens stora silvermedalj.

"Är man tillräckligt tokig kan det hända att man får medalj till sist", kommenterade han detta, kanske med en försynt ironisk släng till alla dem som i det längsta vägrat inse vad tokigheten skulle vara bra för.

MARIANNE TÖRNER

Mer läsning

Annons