Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En tioåring i toppform

Annons

Den är något av körernas kör i Dalarna - Dalasinfoniettans kör. De flesta av medlemmarna är verksamma som sångare i andra körer. Detta, och de många unga och entusiastiska sångare som kören har haft tillgång till genom ett mer eller mindre formaliserat samarbete med musikkonservatoriet i Falun, har givit Dalasinfoniettans kör dess speciella förutsättningar.

Den är i stor utsträckning en projektkör och kontinuiteten har varierat. Men dirigenten Gudrun Domar och repetitrisen Anita Agnas har varit med alla de framgångsrika tio åren. Värdet av att länet har en egen kör som kan medverka i operaproduktioner (den bildades just inför en uppsättning av Eugen Onegin) har varit stort.

Den har slagits samman med finska körer för samarbeten i Savonlinnas gästspel i Dalhalla 2000 (Ödets makt), 2001 (Macbeth) och 2002 (Rigoletto). Också andra samarbeten i stora sammanhang i Dalhalla och med Operahögskolan är milstolpar för Dalasinfoniettans kör.

Till de självklara kraven på att kunna sjunga bra och att kunna läsa noter tillkommer alltså för körmedlemmarna att de måste kunna och tycka om att agera sceniskt. De ska vara trovärdiga som häxor eller brudrövare i regissörens ögon och ändå ha kompositörens avsikter klara för sig.

Som sådana framträdde de också i Lindberghallen i Djurås i går kväll, även om troligen kören hade roligare än publiken i de två Verdioperorna - så stor är inte kören att mans- respektive kvinnostämmorna ensamma fyller ut en hel operakörkostym.

Men tioåringen svarade ändå för konsertens höjdpunkt i bönkören ur Cavalleria Rusticana, en m-y-c-k-e-t lovande glimt av vad Dalasinfoniettans kör jobbar med till årets upplaga av Dalhallas operafestival.

Det var en konsert som ställde sig på den ovana publikens sida, och som tog sig tid med långa och goda introduktioner - en sympatisk hållning, även om det tänjde ut programmet. Dalasinfoniettan föreföll vass och inspirerad även om dirigenten Viktor Åslund kanske inte framstår som någon nyanseringarnas mästare. Nu kan det tydligt sägas: Förstärkningen av stråksektionen har givit musikaliskt resultat. Den enda invändningen mot orkestern rör förvånande missar i en litet långsam Rossiniouvertyr.

Nyfikenheten var stor på de två solisterna. Det blev klart att det rör sig om ofullgångna artister - ännu under utveckling. Ann-Kristin Jones tog det här med byxroll på allvar men bytte senare till kjol. Hon visade i Parto, parto ur Mozart Titus att hon har stora kvaliteter i de lägre registren, där rösten är naturligt stor och fyllig. Det kan emellertid vara klokt av henne att inte använda all den inneboende tyngden när det handlar om löpningar i högre lägen.

John Kinell har ett utmärkt grundmaterial, en ganska liten men läcker baryton, och är i stadiet att han nu bör arbeta vidare med nyansering och tolkning. Här och var slarvade han bort frasers avslutningar.

Såväl Kinell som Jones växte när de i en duett ur Così fick en motspelare att fästa agerandet i och kunde använde en av Djurås första maskrosor i den tjusiga och roliga framställningen.

Något ord, också, om Pär Sjöbergs förträffliga oboesolo i Idomeneostycket och om det sätt på vilket Tomas Agnas kommenterade Jones i Parto, parto. Att solisterna i blåset är en stor tillgång är ingen nyhet. Men bekräftelser kan också vara sköna.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons