Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En spretande fortsättning

Annons

Maria Küchens nya roman Svart stjärna är en fristående fortsättning på vad som hittills är en trilogi med Lycklig hora (2000) och Harhjärta från förra året.

En del gestalter från de tidigare berättelserna dyker rent av upp i Svart stjärna, men romanen är som sagt fristående och kräver ingen förförståelse för att bli begriplig. Det finns i stället en hel del annat att sätta frågetecken efter.

Till exempel funderar jag över vilken historia det är Küchen egentligen vill berätta. På bokens omslag står det att Svart stjärna är en spänningsroman och visst finns det en kriminalintrig, men den är så löst hängande och schematiskt tecknad att den mer framstår som dekoration eller drömsk fantasi än som framåtdrivande element i romanstrukturens byggsats.

Mer än någonting annat tycks den inlemmad i berättelsen för att illustrera något av alla de attribut som sammantaget ska förstås som utgörande huvudpersonens karaktär.

Protagonisten heter Ljung och är en desillusionerad ung kvinna med telepatisk förmåga och plågsamt förflutet; någon far har aldrig existerat i hennes liv (och effekterna av detta illustreras med mer än önskvärt tydlig psykoanalytisk färgsättning i de möten som sker mellan Ljung och en rad, i beskrivningen, mycket förenklade manspersoner) och hennes mor lämnade henne som barn. När sedan Ljung, i en syn, ser sin mor mördas rullas historien upp.

Eller snarare historierna. Det är Ljung och förhållandet till den kriminellt belastade Dieter, det är Ljung och relationen till den äldre spaningsledaren, det är Ljung hos psykologen, Ljung och egensinnet, Ljung och mamman, Ljung och den parapsykologiska gåvan, Ljung som polis (av någon outgrundlig anledning tillåter polisen att hon på egen hand sätter efter den man som både mördat hennes mor och urskillningslöst skjutit ihjäl några människor på Arlanda).

Resultatet blir en mycket spretig roman som hela tiden byter fokus, dessutom skriven på en svepande, överlastat poetisk prosa. Och Ljung är så självupptaget konstig, reducerad till enbart detta, att hon svårligen framstår som annat än en anomali.

SABINA ÖGREN

Mer läsning

Annons