Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En märklig liveupplevelse

Annons

I somras var Timbuktu & Damn! ute för andra säsongen i rad med sin formidabelt välsmakande crossoverhäxbrygd. Skåningarnas tagning av hiphop, funk, soul, jazz, rock och pop samsades på i stort sett alla Sommarsveriges festivalscener och lyckades med oefterhärmlig intensitet slå knock på allt och alla. Precis som sommaren därförinnan.

Inte fullt lika begåvat eller svängigt blir det när Infinite mass försöker sig på ett i princip liknande projekt, fast med fokus på rock snarare än på soul.

I och för sig har förortsmännens metamorfos från g-funkkombo till partyrockband av king size-modell pågått under större delen av karriären, men det är först på de två senaste skivorna det verkligen märkts. Och de ska sannerligen ha respekt för att de, i en genre som ofta är talibankonservativ, vågar utveckla sig genom att ta uttryck från andra genrer som är precis lika reaktionära i sitt förhållningssätt till förändringar som kan klassas som "kommersiella".

På skiva funkar det stundtals riktigt bra. Live blir upplevelsen en aning märklig. När bandet febrilt försöker att hitta länken mellan det gamla och det nya blir det ibland bara gyttrigt och ofokuserat. Ibland välter hela lasset när den hårda gitarrbaserade funken blir riktigt otäck rapmetal.

Men Infinite mass går ut stenhårt och inleder med en betongkrossande Bullet för att sedan bara öka takten och ladda på varenda låt de har i bagaget med så mycket oförfinad rockenergi att det är omöjligt att värja sig. Mah boyz blir en utflummad funkjazz som i refrängerna skakar liv även i de mer blaserade barhängarna och i poppiga No 1 swartskalle vrålsjunger hela lokalen med. Knocken är dock sista extranumret, en Suicide-farlig Area turns red komplett med skärande Kraftwerk-synthar. Blytung och stenhård, verkligen.

Tro det eller ej, men det här var helt klart den bästa rapmetalkonsert jag sett.

DANIEL SWEDIN

Mer läsning

Annons