Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En helt vanlig tysk

Annons

Skulle vi bjuda motstånd eller skulle vi som så många av de tyskar som faktiskt avskydde nazismen vända oss bort och kapsla in oss i det privata?

Haffners bok besvarar också med förödande klarhet frågan om hur vanliga tyskar kunde

tillåta nazisternas härjningar och stillatigande acceptera att terror och brutalitet blev normala inslag i vardagen.

Sebastian Haffner var just en sådan vanlig tysk. Han var varken motståndsman eller medlöpare, han var som de flesta. Och det är just detta som gör hans berättelse så unik och så drabbande.

Hans liv blir en spegel av vad som hände när det som skulle bli Tredje riket växte fram. I bokens efterord fångar författaren Uwe Soukup något av det som gör dessa memoarer så fascinerande: "Det är som om det framför oss stod en tidsresenär som i detta ögonblick kom direkt från Tyskland 1933 och fortfarande var lite andfådd. Och som berättade vad han just upplevt - utan filter."

Boken skrevs 1939 i England. Året innan hade Haffner emigrerat från det land han inte längre ville kalla sitt eget, ett land som blivit en mardröm. "En tysk mans historia" var tänkt att sträcka sig fram till 1939, men Haffner blev upptagen med annat och manuskriptet blev liggande. Det hittades inte förrän efter hans död 1999.

Berättelsen inleds med första världskrigets utbrott, ett krig som kom att färga den uppväxande generationen på ett ödesdigert sätt. För Haffner och hans kamrater blev kriget ett abstrakt spel, en form av underhållning där antalet stupade förvandlades till poäng och där det var självklart att Tyskland till sist skulle vinna.

Förlusten blev nästan obegriplig, en oerhörd besvikelse. I denna besvikelse och i den barnsliga upplevelsen av kriget som spänningsskapande, ja livgivande, ser Haffner en av grunderna till nazismen. Sannerligen en tankeväckande slutsats.

Revolutionen 1918, Ruhr-ockupationen, valutakrisen 1923 med sin vansinnesinflation - allt lade grunden för den hopplöshet och den normupplösning som förberedde marken för Hitler. Och det som först avfärdades som dårskaper av de allra flesta vann långsamt gehör - tills det nästan kunde verka klokt att "oskadliggöra" nazisterna genom att ge dem en liten plats vid makten.

1933 blev Hitler blev rikskansler. Rättsstaten - i vilken Haffner verkade som notarie vid Berlins kammarrätt - raserades snabbt, press- och åsiktsfrihet inskränktes, judarna anklagades för att smutskasta Tyskland utomlands, riksdagshuset brann. Terror och mord på politiska motståndare blev vardag.

Varför gjorde då inte motståndarna något? Nazisterna var ju inte i majoritet. Men deras brutalitet saknade motstycke i kulturlandet Tysklands historia och Haffners förklaring är att socialdemokrater, kommunister, liberaler, konservativa drabbades av ett slags miljonhövdat nervsammanbrott.

Chockade gav de upp inför terrorn, drog sig undan, tystnade - och deras svikna anhängare vände inte sällan sin vrede mot de egna ledarna i stället för att bekämpa nazisterna, eller anslöt sig helt enkelt till den vinnande sidan. "En liten pakt med djävulen och man hörde inte längre till de fångna och jagade utan till

segrarna och förföljarna." skriver Haffner.

Forna vänner är plötsligt hans fiender, beredda att utlämna honom till Gestapo. Och den som varken gjorde motstånd eller anslöt sig - en mycket stor andel av befolkningen - drog sig inåt till en privat sfär i ett hopplöst försök att ignorera det uppenbara. Haffner försöker välja denna väg, men misslyckas lyckligtvis och lämnar till sist den av nationalism förstörda, ja till och med utraderade nationen.

Att antisemitismen inte bara var en aspekt av nazismen utan utgjorde själva dess kärna inser Haffner tidigt. Redan 1920 ser han en kamrat teckna det han då inte vet är ett hakkors, och när han frågar vad det är får han svaret "antisemittecken".

I april 1933 utlystes en "judebojkott". Den dagen tränger sig några SA-män in i kammarrättens lokaler för att rensa ut de judar som arbetar där. En av dem går fram till Haffner och frågar: "Är ni arier?" Och Haffner svarar utan att betänka sig ja.

Därmed har han, som han skriver, misslyckats vid första prövningen och han fylls av en oerhörd känsla av skam. Det är en fruktansvärd scen, trots att inget våld utövas och bara fyra ord utväxlas. Vem av oss kan med säkerhet säga att vi skulle ha handlat annorlunda?

EVA JOHANSSON

Mer läsning

Annons