Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En feber som kom, lästes och segrade

Annons

Min favoritbok, Erlend Loes Naiv. Super., handlar om en man som stänger in sig i sin brors lägenhet, tillsammans med en röd boll och en bultbräda från Brio. Han gör detta eftersom hela hans värld har rasat samman. En dag, bara sådär, slutade allt att ha en mening. En dag, en dag som vilken annan, förlorade han föreställningen om att allt en gång kommer att sluta lycklig.

Det är ungefär så det känns just nu. I bokens huvudpersons fall var det en förlorad omgång krocket som orsakade sinnesstämningen, i mitt fall är det en någon grad för varm kroppstemperatur: feber.

Under natten som gick sprängdes tidningen Feber ut i tomma intet. Eller snarare ut ur cyberspace, eftersom det var där de huserade.

"Vi kom, vi lästes, vi segrade" skriver Jan Gradvall, Andres Lokko, Mats Olsson och Lennart Persson, männen bakom Feber, i sitt avskedsbrev.

Så nu sitter jag här, med tanken på Febers försvinnande i huvudet och min alldeles egna feber springandes runt i kroppen.

Det allra jobbigaste med att vara sjuk är att allt mister sin betydelse.

Och just nu känns det som att det inte gör så mycket att Feber plötsligt är borta. Någon större saknad kommer inte att infinna sig. Allt jag önskar äratt min egna feber också skulle försvinna. För kanske, om jag blev lite piggare, skulle jag kunna uppbåda någon av den sorg som infann sig när musiktidnigen pop var tvungna att ge upp och lägga ned.

Feber kom för lite mer än ett år sedan.

De kom när Internettidningen Bomben började kännas tråkig. De kom när Sound Affects så tragiskt hade försvunnit. De kom när saknaden efter pop var som störst. De kom precis innan Sonic på allvar hade skaffat sig tillträde till tidningshyllorna. De kom och de försökte att täppa till det hål av tomhet som fanns, och som nu återigen finns, inom svensk musikmedia.

Feber lästes. Av vissa flera gånger om dagen. Av andra lite då och då. De mängder med texter som publicerades verkade alltid ha funnit sin inspiration från just feber. Dock en helt annan feber än den som gör hela min kropp matt och mitt huvud grumligt. När de döpte sin skapelse måste de ha tänkt på den feber som gör hela ens hjärna rusigt och hela ens hjärta lätt. Denna febriga lycka som infinner sig varje gång man får höra en bra sång.

Feber segrade. Jag tror i alla fall att de på något sätt gjorde det. Även om allt är borta nu, så finns minnet kvar. Den feber som jag har får all musik att verka överflödig. Deras Feber fick alla de som tror att musik är överflödig att vilja ställa sig i skamvrån. Och att få ha förmedlat den kärlek som musik är borde alltid räknas som en seger, även om man till slut är tvungen att ge upp.

Mer läsning

Annons