Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Eleganten Johnnie

Annons

musik |

Johnnie Johnson

and The Rockarounds

Grand, Falun

Publik: 250-300 personer

Johnnie Johnson är en av dessa gamla bluesrävar som aldrig vill sluta spela. Han stegar lugnt över golvet, genom publiken och upp på scenen.

Han är stödd på en blå käpp och ledsagad av en från bandet. Han är 78 år gammal, men den musik han spelar är allt annat än trött.

Mest känd är Johnsson naturligtvis som Chuck Berrys gamla pianist, men i torsdags handlade det inte om rock'n'rollstandards.

Johnson har en mycket speciell spelstil - samtidigt fjäderlätt som en smula avig och kärv. Mer känsla än teknisk uppvisning.

Förutom flinka boogie woogie-fingrar visar sig Johnson dessutom ha en röst med en glöd och ett djup som hämtad från djupaste södern. Den kommer helt till sin rätt i de långsammare blueslåtarna.

Johnson är också en lyhörd och samspelt bandmedlem, helt befriad från divalater. De övriga bandmedlemmarna kan räkna med ett taktfast understöd från Johnny Johnsons vänsterhand. Så agerar en man som är musiker framför allt. Kort sagt är de ett band, inte en stjärna med kompmusiker.

Att The Rockarounds med gitarrfantomen Sven Zetterberg i spetsen står stadigt på egna ben visar sig inte minst när de inleder första halvtimmen ensamma. Det är nästan så man glömmer att man faktiskt väntar på huvudnumret.

Zetterberg, som varit en flitig Falugäst med bland annat Chicago Express, har ett tillfälligt ihopsatt band med sig: Micke Finell, saxofon, Tommy Cassemar, bas och Ingemar Dunker, trummor. Bandet levererar en malande effektiv blues med sporadiska funk- och soulinslag.

Att det låter så avskalat kan bero på att Dunker helt har skippat pukorna och använder ett trumset bestående av virvel, bastrumma, hi-hat och cymbaler. Enkelt utan att det blir tråkigt.

Det var många som kommit till Grand för att se Johnnie Johnson denna säsongens första Blå torsdag. Publikens varma mottagande gjorde Johnson märkbart glad och rörd. Efter en snabb boogie, som drog ner en lång applåd, skakade Johnson händerna och skrattade. "Jag är glad att ni gillade det, för snabbare än så här blir det inte i kväll", sa han.

Extranumren körde de utan att den gamle bluesmannen behövde göra sig besväret att gå av scenen.

ANDERS GUSTAFSSON

Mer läsning

Annons