Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Diktatorn och våldtäktsmannen

Annons

böcker |

Bockfesten

Mario Vargas Llosa

översättning Peter Landelius

Norstedts

Av alla Latinamerikas djävulska diktatorer är general Rafael Trujillo den kanske mest ökända. Från 1930 till 1961, när han mördades, härskade "El Chivo" enväldigt över den karibiska önationen Dominikanska Republiken.

Det har beräknats att Trujillo lade beslag på sextiofem procent av landets tillgångar. Under hans terrorvälde mördades och torterades tiotusentals dominikaner. Resten levde under konstant skräck för att falla i onåd hos den extremt manipulative diktatorn.

Så Rafael Trujillo är uppenbarligen ett tacksamt romanämne när peruanskfödde, numera spanjoren, Mario Vargas Llosa med "Bockfesten" gör sin största konstnärliga satsning på ett par decennier.

Den femhundrasidiga berättelsen är en ypperlig historisk roman i samma berättarteknisk lågmälda, suveränt effektiva stil som författarens storverk "Kriget vid världen ände" från 1981. För även om Mario Vargas Llosa gärna kopplas samman med den magiska realismens utövare, har han föga gemensamt med Gabriel García Márquez eller José Donoso.

Dessutom vet Vargas Llosa att anpassa form efter innehåll. "Bockfesten" skildras huvudsakligen ur tre tids- och berättarperspektiv. Den åldrade, alltjämt brutale Trujillo som besväras av inkontinens och impotens. En grupp officerare som planerar mordet på Välgöraren. Och Urania Cabral, dotter till en av Trujillos ministrar som trettiofem år efter diktatorns död återvänder till ön.

Det är en lika upprörande brutal som effektivt underhållande roman. Porträttet av Trujillo är skrivet med ett slags sympati, vilket gör honom än mer skrämmande. Genom sina tre ögonpar blottlägger Vargas Llosa gradvis diktaturens mekanik. För även om "Bockfesten" skildrar en specifik diktator, drivs författaren främst av att gestalta människorna som gjorde honom möjlig.

"Diktatorsromanen" utgör närmast en egen genre i den Latinamerikanska romankonsten. Gabriel García Márquez "Patriarken", Augusto Roa Bastos "Jag, den högste", Alejo Carpentiers "Metoden" är alla försök att gestalta en för Latinamerika tyvärr central problematik. Samtliga författare inspirerades för övrigt av spanjoren Valle Incláns mästerliga diktatorsroman "Tyrannen Banderas" från 1926.

Det intressanta är dels att Vargas Llosa väntat så länge med att skriva sin roman, dels att han berättarmässigt går motsatt väg. I stället för att uppfinna en fiktiv allmängiltig diktator, utgår han från en verklig tyrann och faktiska händelser.

Så gjorde "Bockfesten" en smärre skandalsuccé när den utkom för två år sedan på spanska. Givetvis främst bland latinamerikaner som alltjämt betraktar Trujillo som en gudagåva och räddare undan kommunismen.

Men skildringen är också i sig upprörande. Romanens - ty det är tveklöst en roman - detaljerade gestaltning av tortyr och avrättningar tillhör något av det mest hjärtskärande jag har läst. Porträttet av Trujillos handplockade säkerhetschef, den psykopatiske sadisten Johnny Abbes, är osannolikt övertygande.

Romanens mänskliga motvikt är Urania Cabral, ett av Trujillos många våldtäktsoffer, som efter trettiofem år fortfarande lider av barndomens trauma. Urania var blott fjorton år när hennes fader i en gest av gränslös välvilja skänkte henne till diktatorns förlustelse. Som historisk roman är "Bockfesten" ett under av klarhet och skärpa, drabbande och omtumlande.

Efter en rad bagatellartade, erotiska romaner under 90-talet bevisar Mario Vargas Llosa återigen att han är en av väldens - ja, världens! - mest begåvade författare. Ett nobelpris är det minsta man kan begära.

ÖRJAN ABRAHAMSSON

Mer läsning

Annons