Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det som förändrar allt

Annons

Oviljan att lyfta fram en avgörande händelse är inte principiell utan grundar sig på en disparat verklighetsuppfattning. Den naiva, positivistiska frågan får författaren att formulera ett lika komplext som komplicerat svar - trehundra sidor långt.

"Jardin des Plantes" är i likhet med nobelpristagarens tidigare böcker berättartekniskt ska vi säga avancerad. Simons meningar är ofta långa, gärna utan interpunktioner. Stilen är alltid associativ och svårforcerad.

Denna bok handlar dessutom uttryckligen om minnen, och minnets labyrinter är ju förvirrande, i här också bokstavligen. De första femtio sidorna har typografiskt formen av de gångar och alléer som författaren älskar att uppsöka i Paristrädgården Jardin des Plantes. Tre, fyra, fem olika berättartrådar löper parallellt om lott.

Det inledande kaoset får så småningom en tydligare, men inte mycket mer genomskinlig struktur. Som en av de främsta företrädarna för den nya franska romanen försöker Simon troget gestalta minnets allt annat än logiska banor.

Berättarjaget S. (som i Simon) associerar vilt och abrupt. Här blandas minnesbilder från barn- och ungdom, möten med Joseph Brodsky och Picasso, med skildringar av resor, moderns död och torskbesök hos prostituerade, och reflektioner kring Simons store föregångare Marcel Proust.

Framför allt återkommer författaren till den enda händelse som han själv uppfattar som livsavgörande: de åtta, fruktansvärda dagarna som soldat i andra världskriget - en erfarenhet som genomsyrar stora delar av Simons livsverk.

"Jardin des Plantes", i original publicerad 1997, mottogs i Frankrike som en stor, litterär händelse, också för att Simon var åttiofyra år då boken publicerades. Onekligen är det en imponerande roman, liksom den svenska tolkningen, signerad nestorn C G Bjurström; boken blev hans sista översättning.

Imponerande men också monumental, närmast orubblig. Som läsare får man arbeta hårt för att tränga in i boken. Då och då dras jag in i texten för att lika snabbt kastas ut. "Jardin des Plantes" gör betydande motstånd, är bitvis fascinerande, bitvis påfrestande och urtråkig. Claude Simon är på gott och ont en mycket anspråksfull författare, en numera utdöende art.

Starkast intryck på mig gör romanen som ett lödigt motbevis för föreställningen att fakta och fiktion utgör två disparata ting. Claude Simon tar inte ställning för det ena eller det andra. Den objektiva och subjektiva verkligheten, fakta och opålitliga minnesbilder, smälter i "Jardin des Plantes" samman och blir ett.

Avfärda det som "litteratur". Men kanske har vi inget bättre instrument för att navigera i den så kallade verkligheten.

ÖRJAN ABRAHAMSSON

Mer läsning

Annons