Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det nya ljudet - en stilla revolution

Annons

"And how can we expect anyone to listen if we are using the same old voice? We need new noice, new art for the real people"

New noice, Refused, 1998.

På senare år har något hänt. Liksom i en undanskymd tysthet har en kamp pågått. En kamp mellan det som i Tolkiens värld skulle betraktas som det goda och det onda. Band som Wilco och Whiskeytown har försökt att ta countrymusiken bort från Garth Brooks och Shania Twain. Under beteckningen alt.country eller americana har en stilla revolution spridit sig.

Här i Sverige har en hel generation nya countryband växt fram. Och jag vet inte om det var countryn som Dennis Lyxzén drömde om när han skrev texter i Refused för fyra år sedan. Men det verkar det som om alla pojkar som i början av 90-talet spelade rock i olika former nu har blivit skäggiga män med akustiska gitarrer och rutiga skjortor.

Det finns de som skrattar. De som säger att svenska band borde spela något annat. Något mera nutida; något mer originellt. Vad de inte förstår är att det gamla ljudet har förvandlats till det nya ljudet.

Det nya ljudet där olika influenser blandas. Där små grusvägar ibland blir till stora motorvägar och där uråldrig melankoli blandas med stadens lockande lampor. Kanske är Loosegoats det mest uppenbara exemplet. Den skånska präriens kungar övetygar gång på gång med sin särpräglade musik. En musik som inte liknar något annat, men där den nya countryn tydligt anas.

Det finns andra också. Band som letar sig ned till countryns rötter och sedan använder det de hittar där. Hos Jimbob från Finspång är det logdans hela året om. Ett annat mindre lyckat exempel är 1000 $ Playboys, som osar country när man ser dem live, men som aldrig lyckas fånga känslan på skiva.

Sen finns det andra, de som liksom nuddar vid countryns utkanter, som The Bear Quartet och Sophie Zelmani.

I rak översättning betyder country land. Och countryn har i högsta grad varit och blivit landsbygdens musik, på samma sätt som hip hop har varit stadens musik.

Kanske är det därför som Kristofer Åström sitter i Stockhlom och skriver drömmande sånger om sin hembygd Norrland.

Egentligen vet jag inte, jag gör ingen musik själv, men jag antar att det är ungefär som när jag skriver. Man tar det man ser runt omkring sig och försöker att på något sätt göra det begripligt genom att hitta de rätta beskrivnigarna. Och någonstans kommer allt det som man har vuxit upp med att skriva rakt igenom. För dofter, syner, ord och melodier från barndomen försvinner inte så lätt.

När Musikbyrån bad David Sandström att beskriva Isolation Years sa han att de är: "Ett band som förkroppsligar, i sin grej, det regionala".

Isolation Years tar oss, med hjälp av dragspel och såg, med på en resa genom Norrland, på vägar som slingar sig förbi byar där männsiskor lever och arbetar. Med texter som vidrör och musik som värmer är de kanske det tydligaste exemplet på vilket uttryck den nya countryn har tagit i Sverige.

Mer läsning

Annons