Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det nya beatet

Annons

I dag är det dags för årets Bingsjöstämma. En musikalisk lekstuga av storformat.

Och det vore inte helt förvånande om det någonstans i buskarna kommer att spelas en assymetrisk, polskeliknande melodi där trean i takten är väldigt kort och ettan längst. Fast det beror på var man sätter taktstrecket förstås. Och det kan skilja sig mellan repriserna.

Att ge en korrekt beskrivning av finnskogspolsen är inte lätt. Rytmen är säregen. Magisk, tycker en del.

Det finns en trend som retar gallfeber på flera folkdansare för tillfället. Långsamheten. Är man bra på att dansa så kan man nämligen balansera sig genom en polska som en riktig lindansare. Vilket många gör. Någon lustigkurre har räknat ut att runt 2010 kommer polskan att stå helt stilla.

Kanske som en liten protest mot segheten i dagens polska har finnskogspolsen snabbt blivit populärt på dansgolven.

Ursprunget håller som bäst på att diskuteras. Polsdanser finns och har funnits i olika varianter med olika namn, men nu har finnskogspols blivit något av ett samlingsnamn. Ett namn som signalerar att dansen inte är knuten till en nationell eller regional musiktradition utan att det är något som har utvecklats i gränsmarkerna mellan Norge och Sverige.

På den svenska sidan kommer många låtar från Värmland, men de finns även i Västerdalarna i Lima, Särna och Idre.

En av de som missionerat för spelstilen i Sverige är Mats Berglund som förra året gav ut skivan "24 polsdanser" tillsammans med Olav Sæta, Göran Håkansson och Atle Lien Jensson.

Han har länge grävt i den värmländska låtskatten och sett att där fanns låtar som inte spelades för att de inte passade in i uppfattningen om hur en polska ska vara.

Mötet med norrmannen Björn Sverre, som på sitt håll upptäckt en dans via en film från slutet av 60-talet där ett äldre par dansar till finnskogspols, innebar att det blev något av en "boom" säger Mats Berglund.

- Intresset är nästan större i Sverige än i Norge, säger han.

- Dels är finnskogen i Norge något av en vit fläck i ett land som har mycket starka traditioner, dels har Björn Sverre hållit många kurser i Sverige. Jag spelade i Stockholm för ett tag sedan och då var det nästan 100 personer som alla dansade finnskogspols.

Vad är det som lockar?

- Rytmiken är lite suggestiv, ovanlig. Sen är det ju lite nyhetens behag. Det är en dans och en musik som attraherar.

I Falun finns Thomas Fahlander och Nana Heinberg, en spelman och en dansare och danspedagog som på var sitt håll kommit i kontakt med finnskogspolsen. Thomas Fahlander som själv skrivit ett par låtar i traditionen är nästan mer entusiastisk över att allt mer börjar bli tillåtet i folkmusikvärlden än själva finnskogspolsen i sig.

- Det som var friskt och bra på 70-talet kommer tillbaka, säger han.

- Det är mer individbaserat. Som spelman definieras man mindre och mindre från var man kommer ifrån. Hierarkierna rivs.

Nana Heinberg håller med.

- Man kan välja att dansa Bodapolska på en Orsalåt eller tvärtom. Jag själv har snöat in mycket på Orsa för tillfället.

Båda är de trötta på det eviga jagandet efter "sanningar" i folkmusikgenren. Så och så lät det, eller så och så dansade man.

- Allt det vi pratar om är egentligen en bedömningsfråga, säger Thomas Fahlander.

- Men diskussionen visar på att det finns mycket näring i folkmusikgenren.

Och kanske är det allra roligaste med finnskogspolsen att det är en dans och en musik som ingen riktigt har definierat än.

- Både dans- och spelpoliserna får mycket att göra i sommar, säger Thomas Fahlander.

- Jag tror de blir färre och färre, säger Nana Heinberg.

Vad kan man vänta sig av årets Bingsjöstämma? Mycket finnskogspols?

- Nej, det tror jag inte. Men det är nytt folk på dansgolvet och de dansar sin egen dans och de har skitkul, säger Nana Heinberg.

- För mig är Bingsjöstämman som julafton. Det är det roligaste som finns.

- Fler dansar som inte har gått en enda kurs, säger Thomas Fahlander.

MARTIN AAGÅRD

Mer läsning

Annons