Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är skönt att bli gammal

/

Annons

De förväntar sig säkert att jag ska namedroppa helt nya obskyra tyska industriband utan skivkontrakt som jag upptäckt på en ännu inte öppnad sajt på nätet eller nå't. Ni vet, luta sig tillbaka på ett overkligt coolt Andres Lokkoaktigt sätt och liksom bara spilla ny, fantastisk popmusik över bordet.

Eller Per Hagmanlikt pilla in sneluggen mellan tänderna och halvt världsfrånvänt och med något parisiskt i blicken, röra med tungspetsen över nån ny ung rumänsk poet som just givit ut sin första, hophäftade diktsamling.

Jag tar en kopp kaffe, rycker på axlarna, låtas se besvärad ut (utan anledning. Jag har sett på teve att man ska låtas se besvärad ut när man blir intervjuad. Har ingen aning om varför).

Jag har pluggat in namnen på en del coola hip-hopakter (Eller “acts".) Jag kunde dem när jag gick hemifrån. Jag har slagit på nyheter på nå'n boksida på nätet. Och så hör jag mig själv säga:

"Tranströmer, Ekelöf, Edith Södergan. Och så älskar jag The Mission och Fields Of The Nephilim."

Jag kan inte få något rätt. Jag är så jävla ohipp att snön slutar falla, att regnet vänder uppåt mot himlen. Och inte ens på ett sånt där Götgatan-luffsigt-den-här-sunkiga-men-ändå-skitsnygga-rocken-från-Myrorna-aktigt, hippt sätt, utan bara plakatfel!

Jag nämner till och med The Mission. Jag menar, vem lyssnar på The Mission 2010? Vem sitter uppe på kvällarna och diskuterar The Mission med sina ( ärligt talat tämligen fåtaliga) vänner? Jo, jag.

Fast jag bjuder på det. Det gör mig inte alls till en särskilt storstilad människa. Jag har helt enkelt inga alternativ.

Det är en skön grej med att bli äldre, man kan bjuda på att man är en ohämmat ohipp författardräng från Norrköping som får gåshud av textrader som "A ship of dreams on the sea of love".

Att man fortfarande tycker det är coolt med mjöldammiga cowboyhattar och tolvsträngade gitarrer.

Man slipper vara ängslig när man blir äldre. Man kan bära en skjorta från Dressman med värdighet, trots att halva staden har en likadan. Den är ju snygg.

Man kan lägga händerna på ryggen när man promenerar. Man kan dricka kaffe med bister min, lyssna på Dagens Eko, beklaga sig när man böjer ryggen.

Är minnet, flickorna, musiken, festerna, nätterna, en plats som finns? Kan man besvärja fram det förflutna? Finns minnena som fysisk plats? Eller är det bara skuggor under ögonlocken, korta ögonblick av medvetenhet som över tid förlorar sin skärpa.

Mitt liv är fan ingen skugga! Mitt liv är tusen platser. Med partisaner av finaste märke krypandes över taken, redo att sikta på allt och alla med kärlek.

MARCUS BIRRO

Mer läsning

Annons