Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är läsaren som gör boken

Annons

Jag har läst så länge jag minns. Först min mors kartbok från allmänna läroverket. Där fanns svarta prickar som markerade bergstoppar. "Mount Everest är 8 848 meter högt", sade jag 30 gånger varje dag under några veckors tid. Siffror kunde jag tidigast.

Jag tog reda på hur bokstäverna blev ord med en beslutsam nyfikenhet och uppfann en radikal stavningslära där mitt efternamn skrevs Runnbrj (b uttalas ju be och var därför en rationalisering).

För andra sidan av läsandet är skrivandet.

Det var bara 75 meter mellan lekskolan och biblioteket. De andra killarna slogs om böckerna om Tintin. Ingen slogs med mig om boken om Tut-ankh-amun. En kista i massivt guld - det vore något det!

Kalle Anka-magasinen stod för en avgörande episk impuls. Jag blev besviken när Björnligan åkte fast jämt och när Zeke Varg aldrig fick tag i De tre små grisarna. Jag blev besviken för jag kunde räkna ut hur det skulle gå. Sånt är aldrig kul.

Därför accepterade jag inte att King Kong dog, (han var ju så underbart förskräcklig och ville egentligen alla väl) så jag skrev i marginalen, längst ned på seriesidan där han låg i en blodpöl, att "han bara svimade".

Jag var upprorisk mot etablerade sanningar. Inte kan väl en havsörn vara större än en kungsörn? Det hör man väl? Jag gjorde ett personligt tillägg i fågelboken!

20 år senare, och efter att ha läst många stora författarskap, satt jag i Carolina Redivivas stora forskarsal där solstrålarna smet in genom de höga fönstren som dammiga pelare av guld - och träffade förstautgåvan av Stagnelii samlade skrifter.

Min första milstolpe på vägen till att bli en respekterad och gärna fruktad litteraturprofessor skulle vara min uppsats.

Arbetsnamnet var "Innan oordning inträtt", ett citat från Tao te ching, och ambitionen var naivt enorm - hela "-ismer" skulle avhandlas. "Bättre lyss...", tänkte jag!

Självklart valde jag att skriva om en bok som hyllar läsandet i sig: Antonia Susan Byatts vindlande, svindlande, lärda, komiska, allvarliga, spännande, prisbelönta, civilisationskritiska och färgglada skröna "De besatta", om två litteraturforskares upptäckt av varandra och av en hemlig kärleksaffär mellan två påhittade, viktorianska, kanoniserade poeter.

Byatt är professor på Cambridge och har föreläst om läsande. Hon vill uppvärdera berättandet och pekar på den underbara möjligheten till en allians mellan den som skriver och den som läser.

"Gud give oss alla, som skriver, goda läsare!" skriver Olof Lagercrantz i "Om konsten att läsa och skriva", och fortsätter:

Två av seklets litterära superhjältar, Marcel Proust och James Joyce, förbrukar allt syre själva, Ingen förmår läsa mer än en liten bit i taget av På spaning efter den tid som flytt eller Odyssevs utan att få kvävningssymptom. Dessa två har tagit livet av den gammaldags berättarkonsten och dess gemenskap.

Jag ser inte ut att bli någon fruktad litteraturprofessor, men Byatts avsnitt om hur förmågan att tillgodogöra sig en text nästan kan liknas vid ett sjätte sinne, gjorde djupt intryck:

Det är möjligt för en författare att åt läsaren skapa, eller åtminstone återskapa, den primära njutningen av ätande eller drickande, eller åskådandet därav, eller sex. (...) Däremot fördjupar de sig knappast i den lika intensiva njutningen av att läsa. Det finns uppenbara orsaker till detta, njutningens regressiva natur som den mest uppenbara, rentav en mise-en-abîme där orden drar uppmärksamheten till ordens makt och tjuskraft och så vidare ad infinitum, varigenom föreställningsförmågan upplever någonting pappersprasslande torrt, narcissistiskt och ändå obehagligt distanserat, utan omedelbarheten hos den sexuella fuktigheten eller den väldoftande granatglöden hos en god bourgogne. (...) Emellanåt finns det en läsning som får nackhåren, den obefintliga pälsen, att resa sig och skälva, då varje ord brinner och lyser med en hård och klar och gränslös och exakt glans, likt stenar av eld, likt stjärnors uddar i mörkret - läsningar då vetskapen om att vi lär känna det skrivna på ett annat eller bättre eller mer tillfredsställande sätt föregår varje möjlighet att säga vad det är vi vet eller hur vi gör det.

Och vad hör jag nu om denna bok, som är en 504-sidig njutning och ett långt brandtal för läsarna och berättandet? Jo, att den ska bli Hollywoodfilm med Aaron Eckhart och Gwyneth Paltrow!

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons