Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Det är inte omodernt med kossor"

Annons

Författaren Birgitta Lillpers sitter vänd i profil emot mig. Vi talar om hennes senaste bok, romanen "Alla dessa liv och våder", som kom ut för ett par veckor sedan. En barnklänning hänger inom ram på en galge på väggen. På vedspisen nere i köket står sexårige sonens ångmaskin. Ute regnar det för första gången på mycket länge.

ND: Hur ser en idé ut för dig? Är det i skrivandet du börjar?

BL: Ofta är det en bild, några personer som jag inte vet vilka det har varit. Som en tablå. Fast med den här boken var det själva det omedelbart omkringliggande landskapet. Jag gick omkring med barnet och nötte på vägarna häromkring och hade en liten bok med mig där jag ritade av gamla maskindelar och sådant.

ND: Du är bildkonstnär också?

BL: Nej, det vill jag inte påstå. Men jag gör bilder.

En av dem finns på omslaget till romanen "och jag grep årorna och rodde" (1998). Det är en broderad karta med vattendrag, vägar, höjder och försänkningar. Här och var syns mer svårtydda tecken; kryss, färgskiftningar - skog, bebyggelse? Eller något helt annat? Överskådligt men mystiskt.

På ett liknande sätt fungerar prosan i den senaste boken. Miljön består av enstaka orienteringspunkter - Stora Huset, Kvarnen, Dårhuset. Sedan står människorna där medan ljuset faller på dem, och det är som om det är lika tydligt utmärkt på kartan som allt det andra. Kanske ännu mer exakt.

Jag försöker sammanfatta hennes författarskap i en enda mening: "Birgitta Lillpers skriver om hur ljuset faller."

BL: Å, vad glad jag blir. Jag tänker alltmer på ljus. Jag skriver om ljus. Jag har kommit att tänka på det alltmer, hur ljuset inverkar på skeendet, på vad man gör.

ND: Hur man uppfattar en viss situation?

BL: Ja, och hur man sedan handlar. Kanske. Ibland. Man kommer inte ifrån det.

ND: I boken sitter ju Lilla Hannas barn också och ritar kartor. De märker ut sina viktigaste platser, och sedan märker de ut - dofter. Du arbetar lite på samma sätt med ljuset.

BL: Det är egentligen lika närvarande, lika viktigt. Men det är oändligt förbisett.

BL: Jag skulle gärna göra film av "Alla dessa liv och våder". Tänk Robert De Niro som Banditen! Man får väl ringa honom och fråga. Jag och Tomas Tidholm har pratat om att göra något av roddromanen, så jag håller på och läser den så där filmiskt, tänker på bilderna.

Birgitta Lillpers är kanske inte den första man tänker på om man talar om författare som placerar sig mitt i samtiden.

Vilket nog beror mer på hur kategorin "samtid" är konstruerad än på det som står i böckerna. Samma dag som jag läser ut "Alla dessa liv och våder" toppas nyheterna av Jan Stenbecks död, och trots skillnaderna i skala mellan det globala och det regionala är det lätt att dra paralleller till Banditen i romanen. Den kringflackande pappan till Lilla Hannas två pojkar är en kreativ entreprenör med egen moralkodex, och det är först när han blir allvarligt sjuk och inte längre kan hålla bollarna i luften som hon och Väninnan får inblick i hans trassliga - men fullt fungerande - affärsnätverk.

BL: "Samtiden" är en förväxling av tid och rum. Om man skriver utifrån ett visst rum i nuet - då är det förfluten tid. Så kan det ju inte vara. Det är ett väldigt provinsiellt perspektiv, egentligen. Ett storstadsperspektiv. Den där förväxlingen är spännande och... hemsk. Det är väldigt impregnerat med de där föreställningarna.

ND: Man upprepar det här mantrat att den agrara perioden är över, att landsbygden håller på att dö ut. Men samtidigt lever större delen av befolkningen utanför storstäderna.

BL: Det är otroligt korkat. För vad äter folk? De har mat på tallriken, det blir inte omodernt med jordbruk och djurhållning. Det är inte omodernt med kossor.

"Banditen", förresten. Och "Lilla Hanna", "Väninnan", "travgubben"? Vad är det för namn, egentligen? Mer ett slags bestämningar. Och bredvid, rör sig barnen, namnlösa men påtagliga. Medan en etikett som "Banditen" sätter upp tydliga ramar för en människa är barnen inte inbakade i vuxenvärldens benämnande.

BL: Jag har jättesvårt att hantera namn. Jag tycker ofta att det är störande när jag läser romaner att personerna heter någonting. De heter Lena, Inger och så där... men jag vet inte vad det är. Lilla Hanna - att jag kunde sätta ett så pass "namnlikt" namn på en person, det vet jag inte om jag har gjort tidigare. Om det är så simpelt att man associerar till människor man känner eller har mött eller någonting, det tror jag inte. Det är ingenting jag vet något om, jag kan inte säga något om det.

ND: Man kan ju säga att den här berättelsen skildrar ett slags frigörelse från sådana bestämningar, särskilt vad gäller Banditen. Hur ser du på hans utveckling genom boken?

BL: Å, jag tycker att synen på sådana män ofta är fruktansvärt förgrovad och förenklad. Så det har känts så bra och roligt att få låta honom veckla ut sig, med kvaliteter. Att han får vara storslagen ibland och... god och allt möjligt. Det gör att man inte bara kan säga om en sådan man att han kan fara åt helvete, en sådan kan man inte ha.

Samtidigt är det ju en hemsk upptäckt också för att man vet till exempel att han - ja, han är ju inte misshandlare i vanlig mening, men det komplicerar synen på sådana relationer. För man vet ju att det rätta för kvinnor i Lilla Hannas situation, det är att gå ifrån en sådan person. Det finns den här onda bindningen...

ND: Det är en sorts man som är väldigt vanlig egentligen. Men om man lyssnar på dem som bildar opinion i dag så är han en avvikelse.

BL: Ja - vanlig, men bör helst inte få förekomma. Jag tror inte på det korrekta längre. När man sitter och teoretiserar är en sak, men när man har med levande människor att göra... det är aldrig så. Det finns alltid faktorer och bindningar och bevekelsegrunder som är bortom det.

Frågor som har med kön att göra, ligger nära till hands när man läser "Alla dessa liv och våder". Att tänka sig ombytta positioner, göra Lilla Hanna till man och Banditen till kvinna, kräver en kraftansträngning.

Texten skulle bli en helt annan. Något som mer liknar en slapstickkomedi. Det finns en rätt att ta i anspråk som ligger i en traditionell manlighet och som träder fram på flera ställen, till exempel när Banditen kommer på besök hos Väninnan:

Han såg sig om. Såg att huset var ett bra hus; for med ögonen över trä och mur och gjorde då något med huset. Skulle ha kunnat åsamka det något, men avstod.

Just för att man är man så finns det en möjlighet till ägande i förhållande till det andra könet. Den kan vara väldigt svår att handskas med. För männen i boken är det ett naturligt förhållningssätt.

BL: Det här med att byta ut könen... Som de här kvinnorna håller på är det ofta som komedi, som en fars. Men det är inte så himla centralt för mig om personerna är kvinnor eller män. Jag håller med dig om att den här möjligheten till ägande oftast finns hos män. Men jag tror att för mig hade de här två kvinnorna lika gärna kunnat vara karlar. Banditen hade kunnat vara en kvinna. Så har jag ofta skrivit, att den som kommer och går och är dominerande ofta är en kvinna. Jag är intresserad av maktspel, maktförhållanden mellan individer, över- och underordning, hur allt det skiftar och kommer till uttryck i språk och beteende.

ND: Det här maktspelet finns även i språket, som när du staplar genitiv:

ljuset över kakels i sammanhanget osannolika ordning, blottad toalettstols konstiga, vita krök - sedan ljus hastigt bläddrande kontorets glömda gaffelpärmars sladdriga ordersedlar.

Till och med orden - och föremålen - äger varandra. Och förhållandet mellan Banditen och Lilla Hanna är mycket en fråga om ekonomi, på ett konkret sätt. Ekonomisk makt. Jag fick också en bild av både läsandet och skrivandet som en sorts bemäktigande av texten och det som står: man tar in någonting och tolkar det, får makt över det.

BL: Jag har ofta en rädsla för att inte kunna få tag i det. För det är ju vad det handlar om, att få tag i någonting... Men hur skulle det annars vara? Om man skulle skriva hur som helst, då kanske man skulle slippa den känslan. Bara hitta på... Men det är ju alltid så att det finns någonting där, det är inte hur som helst, utan det känns som om det är någonting.

ND: Det finns mycket i boken som står i motsats till enkla svar.

BL: Ja, det hoppas jag. Jag blir väldigt upprörd och störd av sådant. Särskilt i film - även film som får goda recensioner - så störs jag så kolossalt ofta av människoförenklingen. Det är på något vis oantastlig... det är att platta till, att förenkla - det är föraktfullt mot människor. Det är aldrig så.

ND: Den här titeln, "Alla dessa liv och våder", är ju ganska storslagen. När man ser den för första gången väntar man sig ett myllrande, episkt verk med en massa stora människoöden som korsas. Men i stället får man ett ganska litet sammanhang, som visar sig vara väldigt stort i sig.

BL: Jag syftar ju också på det här med tillskärning av kläder. Liv, våder och så.

ND: Ja, jo. Men den står i ett spänningsförhållande till texten. Och även i språket står den i motsats till det enkla, lättköpta.

BL: Jag tycker att idiom och sådant nästan aldrig går att använda, för det blir aldrig sant. Det är aldrig så. Jag tror inte att jag når fram till det sanna språket. Om man har den strävan efter trovärdighet så blir det alltid andra ord än dem man trodde från början.

ND: Det finns en massa fält i språket som inte används i normalprosan som väcks och får ny laddning i din prosa.

BL: Jag skriver tills jag hittar de ord då jag känner att jag med den förmåga jag har inte hittar något bättre ord. Och det kanske blir ord som inte är i svang.

ND: Har du något förhållande till Gud?

BL: Ja. Jag är på intet sätt ateist. Jag är i någon mening starkt religiös. Eller vad ska jag säga: troende. Det tycker jag inte att jag kommer ifrån. Det är starkt och omöjligt att benämna. Det känns inte farligt. Även om jag inte kallar den tron någonting. Jag kan känna mig ganska hemma om jag läser väldigt gamla mystiker.

ND: Det kanske hänger samman med ljuset, som vi talade om tidigare.

BL: Ja. Ofta i ljus.

ND: Det finns en kristen underström i det du skriver tycker jag. Eller kristen. . . det är svårt att få fatt på, eftersom det inte benämns på det viset.

BL: Det får gärna vara där då. Jag blir inte förvånad.

ND: Just i den här boken kanske det träder fram i omsorgen om de här människorna som inte är så korrekta. Och kanske framför allt i språket.

BL: Det är just det svåra i att vara konstnär. Att vara sann mot de här människorna som de är. Så gott jag kan, som en kärleksgärning. En helighet finns det i det.

Hon ser rakt på mig. Två baggar ska till slakt, intervjun är slut. Vi reser oss. Det regnar fortfarande.

NIKLAS DARKE

Mer läsning

Annons