Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är demokraternas fel

Annons

Inom kort kommer hans senaste dokumentärfilm "Bowling for Columbine" på vita duken och på bokhandelsdiskarna finns sedan några veckor hans omtalade bok "Vita korkade män". Det är alltså ingen överdrift att påstå att Michael Moore är aktuell. Med ett förestående USA-lett krig hängande i luften skärps aktualiteten ytterligare. Sett ur det perspektivet får hans stå-uppkomikerartade och satiriskt dräpande uppgörelse med det politiska USA en djupare och allvarligare dimension.

När man väl har fått ordning på skrattrynkorna och smält alla hans pedagogiska provokationer, smarta one-liners och färgstarka systemkritik - full av avslöjande anekdoter och genuin indignation - känner man sig inte lika uppsluppen längre.

I "Korkade vita män" gör Moore upp med de invanda föreställningarna om USA och punkterar kraftfullt myten om USA som modellen för frihet och demokrati. Han påminner om skattelättnaderna som gör de redan rika rikare, skriver engagerat om den katastrofala situationen i de amerikanska skolorna och vädjar till bättre förståelse för den offentligt hånade och hunsade lärarkåren.

Hans genomgång av den (icke-befintliga) amerikanska miljöpolitiken, det må handla om fusket i återvinningsindustrin, kemikaliespetsat dricksvatten och vad som inte kan betecknas som annat än ett effektivt påskyndande av den globala växthuseffekten, får vem som helst att vilja lämna planeten jorden innan den lämnar oss.

Moore har mycket att säga om det mesta och få aspekter lämnas därhän. Ibland skjuter han dock över målet som när han, visserligen väldigt träffande, blottlägger vita människors reflexmässiga rädsla för den svarta mannen på gatan och samtidigt pekar på att de flesta brotten inklusive några av historiens värsta brott mot mänskligheten begås och har begåtts av vita.

Ett argument som riskerar att förringa den brottslighet som trots allt finns i alla folkgrupper. Hans könspolitiska utläggning om Moder Jords hämnd på mannens illa styrda och taskigt förvaltade herravälde är också underhållande men väl masochistisk och det åt det politiskt korrekta hållet.

Resonemanget förlorar i styrka genom lättköpta poänger om det manliga könsorganets estetiska funktion och värde: "Det manliga könsorganet är ett tydligt exempel - i likhet med översvämningarna i Bangladesh och engelsmännens tänder - på att det då och då faktiskt händer att Gud helt enkelt begått ett gravt misstag", skriver Moore efter det att konstkritikern i honom konstaterat att "kvinnor är häpnadsväckande vackra", ja ypperlig konst. Tja...

Annars är Moores kritik tänkvärd i all sin populistiska presentation. Han är knappast någon ideolog, hans framställning tyngs inte av teorier eller avancerad analys. Han är grabben från bilstaden Flint i Michigan som hoppade av college. Moore är en man av folket som med välsmord käft och rapp penna listar fakta som stöder hans tes att USA är en bananrepublik där presidenten fuskat sig till makten.

Han är inte nådig när han redogör för turerna kring de strykningar av afroamerikanska väljare ur röstlängderna som företogs i Florida inför presidentvalet för två år sedan.

Moore anser att det var Al Gore som vann valet och att Bushs seger inte är att betrakta som något annat än en statskupp. Moores kritik är skoningslös inte bara mot Bush junior utan mot hela familjen: den ärkekonservative pappa Bush, juniors fifflande brorsa till guvernör och de alkoholglada tvillingdöttrarna vars missbruk jämställs med Jeltsins.

Ändå: till de bästa delarna i Moores bok hör de avsnitt som handlar, inte om Bush, utan om Bill Clinton och demokraterna "eller vad man nu ska kalla dem".

Clinton utnämner han till den bästa republikanska presidenten sedan Nixon och visar hur charmgossen Clinton genom att föra Reagans program vidare beredde marken för Bush och hans administration, i boken även kallad juntan. Det verkliga problemet enligt Moore är inte Bush. Det är demokraterna. Lagförslag efter lagförslag från republikanerna har röstats igenom med stöd av demokraterna. Partiets eftergifter mot Bushadministrationen, dess passiva och underdåniga hållning mot högern gör att USA i dag i praktiken står utan ett oppositionsparti.

Att Moore, trots de dystra perspektiv han förmedlar i ett bokstavligen talat rasande tempo över närmare trehundra sidor förmår att upprätthålla kämpaglöden är beundransvärt. "De där makthavarna är bara ett gäng korkade vita män. Och vi är betydligt fler än vad de är. Använd din makt", skriver han avslutningsvis. Med andra ord: ut på gatorna och kräv rättvisa och demokrati.

Själv måste jag efter att ha tagit del av Moores salta sanningar tänka på en sådan där badge jag hade som ung: Cry like hell when the world explode.

HENRIETTE ZORN

Mer läsning

Annons