Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dennis Lehane fortsätter att utforska pedofilitemat

Annons

2001 kom Rött regn (Mystic River), en berättelse om kamratskap, familj, pedofili och hämnd. Boken filmatiserades av Clint Eastwood med den alltid förträfflige Sean Penn i en av huvudrollerna.

Dennis Lehane tycks inte kunna släppa tanken på de stackars oskuldsfulla barnen som offerlamm i en kall och ond värld. Han fortsätter utforska pedofili- och övergreppstemat i nya Gone, Baby, Gone.

När fyraåriga flickan Amanda försvinner mystiskt från sitt hem kallas det älskande privatdeckarparet Patrick Kenzie och Angela Gennaro in för att lösa fallet.

Amandas mamma Helene är en kokainmissbrukande, lätt alkoholiserad pappskalle. Hon tycks inte bry sig särdeles mycket om att hennes dotter försvunnit, utan vill helst se på teve, dricka öl och ragga karlar.

Deckarna tvekar in i det längsta att åta sig fallet, men faller till föga för desperata vädjanden från andra släktingar och närstående.

Patrick och Angela vet att oddsen är emot dem, men de tänker ändå försöka hitta Amanda.

Eller i varje fall ta reda på hur hon dött.

Detektivparet trasslar sig tillsammans med två engagerade polismän igenom en hårt nystad härva av droger, pedofili, kidnappning och mord i jakten på den spårlöst försvunna 4-åringen.

I likhet med produktiva topplistekollegan John Grisham undviker Dennis Lehane de djupaste moralistiska fallgroparna genom att ställa frågor i stället för att peka med pinnar.

Men ibland blir det skrattretande. Som när Lehane skriver om kvinnor och deras känsloliv. Han försöker verkligen förtvivlat luckra upp genrens schabloner och könsrollsstereotyper, bland annat genom att tillåta sin manlige hjälte att fälla tårar (dock bara i samband med verkligt groteska och blodiga massakrer). Men ändå blir det bara så fel.

Romanens handlingskraftiga hjältinna vill inte gråta...

"En tår föll ner på kinden och hon torkade bort den med handryggen. 'Fan också."

...men eftersom det står barnaliv på spel kan hon helt enkelt inte hejda sig, och måste söka tröst hos de stadiga karlarna:

"Hon grep tag om min skjorta och grät tyst mot min axel. Jag strök henne över håret, kysste henne på huvudet och höll om henne. Jag kände hur blodet dunkade genom kroppen på henne medan hon darrade i mina armar."

Kunde varit saxat ur vilken Harlequinroman som helst. Lehane grävde sig inte avgrundsdjupt ned i det mänskliga psyket i Rött regn.

Han gör det sannerligen inte här heller.

Kvinnor är antingen skönheter för piedestalen eller korkade tevetittar-horor, pedofiler är omänskliga dödsmördarmonster och föräldrar borde sluta knarka och ta hand om sina ungar i stället för att titta på teve och dricka öl.

Det socialpolitiska tonfallet och sensmoralen hos Lehane påminner ganska mycket om det hos vår egen Henning Mankell.

Skönast är Lehane när han bjuder på komisk avlastning med den fängslade kriminaldåren Osten Olamon.

Här får också översättaren Ulf Gyllenhak lite skön amerikansk 70-talsslang á la Shaft att sätta tänderna i.

"Vad i helvete!' Osten gungade bakåt på hälarna. 'Har du med dig potatisgrisarna. Ja djävlar i min själ, har man sett på mosade gubbar!"

Som hos alla bästsäljarförfattare finns det en grundtrygghet och ett dramaturgiskt driv i Dennis Lehanes berättande.

Om du gillade Svart nåd, Rött regn och Patient 67 kommer du nästan garanterat att sluka Gone, Baby, Gone.

Boken är inte något mästerligt stycke kriminallitteratur med tuggmotstånd och psykologiskt djup.

Men en relativt välskriven toppliste-deckare med hög sidvändarfaktor. Och några riktigt irriterande brister.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons