Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den bästa Marit hittills

Annons

Det är stearinljusstämning inne på S2. Marit och hennes trogna följeslagare Åsa Jacobsson och Mattias Areskog sätter sig tillrätta. Marit Bergman ser uppriktigt blyg och lite full-i-sjutton ut, tittar lite under lugg och förklarar att det är "...spännande" att vara i Borlänge en tisdagskväll trots att det inte har varit någon riktigt bra dag för Marit.

Hon har blivit felciterad i vår tidning. (Observera Marit läser inte tidningen Café!) och hon har glömt sin sminkväska i en studio i Stockholm. Inte bra.

- Om ni undrar varför jag inte är lika snygg som jag brukar, så är det därför. Jag vet, det är i-landsproblem, ursäktar Marit och drar i gång med Nightlife och Shame on me.

Akustiska Marit Bergman tillsammans med flygelspelande Åsa Jacobsson och basisten Mattias Areskog är en helt ny grej. Marits något ängsliga ärlighet är fullkomligt närvarande. Vi får följa varje anletsdrag, varje andetag och ton. Och tonerna behärskar hon bättre än någonsin. Den Marit Bergman med band som på en festivalscen skuttar runt i ett euforiskt, på gränsen till hysterisk, glädjerus känns en kväll som denna som historia blott. Den här stillsamma, intima och roliga Marit är av helt annan kaliber.

- Min mamma och pappa är här fast jag vet inte var de sitter och det är jag ganska glad för.

- Hoho, vinkelivinkar mamman och pappan från S2:s ena hörn. Publiken jublar, Marit mumlar något ohörbart och mer familjärt kan det knappast bli.

Sedan spelar hon ägg och kör en stilla, vacker version av From now on. Det känns lite nervigt och genuint anspråkslöst. Men den första riktiga ryggradsrysningen infinner sig först när de kommer fram till låten I miss you. Marits röst får genom skön bas- och pianoinlindning all den omtänksamhet den är värd. Det är fantastiskt fint helt enkelt.

Mellan låtarna berättar hon gärna, som man berättar för barn, om hur det är att sitta i en turnébuss och leka offa-offa-leken, om hur det var att träffa Per Gessle och avstå från att kräva honom på 100 000 kronor och att hon hamrat Soundtrack of our lives-Ebbot på magen. Det är kul. Marit känns så där spontan att till och med Åsa Jacobsson bakom pianot ser orolig ut för vad som ska hoppa ut ur fröken Bergmans mun. Ja, för så där jätteblygsam är hon ändå inte, Marit Bergman.

- Känns det bra?!? Bra, för när jag ska spela en ny låt är det viktigt att det känns bra så att jag inte börjar tvivla på min begåvning.

Och så bjussas det på en färsk låt, Hang on in there, som kommit till av ren Idol 2004-empati för Paul-Idol som åkte ur tävlingen.

- You're gonna make it, you're strong. Not give up, sjunger Marit för Paul-Idol och det känns både sorgligt och sympatiskt alltihop. Jag tror att Marit Bergman är en snäll och näst intill genomgod människa och jag blir nästan lite rörd. Sista numret är en trolsk cover på Pet shop boys Rent. Och jag måste säga att Marit Bergman med sina två följeslagare i akustisk version är den hittills bästa.

ÅSA JOHANSSON

Mer läsning

Annons