Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De ångestfyllda åren

Annons

Det spelar ingen roll hur bra du lyckas med ditt liv. Hur vacker din partner är. Hur framgångsrik du är på ditt jobb. Hur roligt talet var som du höll på din födelsedagsfest. För ungefär 30 människor kommer du aldrig att förändras. För dem kommer du alltid att vara samma plugghäst, clown, sportfåne eller tönt som du var i grundskolan.

Måns Herngren och Hannes Holms nya film, "Klassfesten" handlar om vad som händer under en klassåterträff, tjugo år efter nian.

Magnus (Björn Kjellman) var osynlig på högstadiet och lever nu i en till synes välordnad tillvaro som make och far i villaförort. Men djupt inombords undrar han var livet tog vägen, och ser klassfesten som ett sätt att få återse sin ungdomskärlek Hillevi.

Då räknar han inte med att flyttas tillbaka i tiden, till sitt eget försagda, 16-åriga jag.

- Man återförenas med människor som man tillbringat nio år av sitt liv med. De har sett en som snorig sju-åring och finnig 13-åring. De vet så mycket om en, men inte vem man blivit, säger Måns Herngren.

Måns Herngren och Hannes Holm är två lyckade individer, kan tyckas. De har jobbat med tv sedan tonåren och gjort flera framgångsrika långfilmer. De har familjer. De har social kompetens och fördelaktiga utseenden. Men på sina klassåterträffar har de upplevt att inget av det där räknas längre.

- Om man som vi jobbar med film och media så har man ju på ett sätt blivit något, men det är man inte så hjälpt av på en återföreningsfest, förklarar Hannes Holm. Då kommer de balla typerna fram och pratar med en och man står där som ett fån. Och låter sig bli pratad med.

- "Åh, vad roligt att han vill prata med mig", säger Måns Herngren med ett undergivet tonfall.

De var sina skolors Magnus, den där killen som inte riktigt märktes.

Filmmanuset bygger på deras egna erfarenheter av klassträffar, men vänner och kollegor har haft ändlösa berättelser att dela med sig av, från sina traumatiska klassfester.

- Bara man nämner ordet "klass-träff" så bara rinner det ur dem som ett vatten, säger Måns Herngren.

Själv träffade han sin klass 25 år efter ettan, och insåg snart att alla hade olika minnen från skoltiden. Ibland kunde man nästan undra om de pratade om samma klass.

- En person håller tal och säger att det är så roligt att se alla för det var en sån enorm sammanhållning i klassen. Så säger någon bredvid mig lite halvhögt "jaså, var det?".

En av paradoxerna med att träffa sina gamla klasskamrater under festliga former är att, för de allra flesta, var högstadietiden den svåraste perioden i deras liv. Att behöva övertyga världen om att man är vuxen, samtidigt som hormonerna leker världskrig i kroppen.

Inte ens utanför klassåterträffarna hinner man undan sitt förflutna. När regissörerna jobbade med en av sina första tv-serier och skulle göra en intervju med Vecko-Revyn, upptäckte Måns Herngren till sin fasa att journalisten mitt emot honom var en av tjejerna från hans gamla grundskoleklass.

-- Hon satt där med ett block och jag tänkte "Fuck, hon vet ju vem jag är". Hon sa "ja, Måns, du var ju en ganska djup kille du. Du hade Palestinasjal, kommer du ihåg det?". Jag tänkte "jag ska döda dig, jag ska döda dig", säger han och skrattar.

- Det minns jag, du var jättesvettig efteråt, säger Hannes Holm.

De har jobbat tillsammans i 20 år, och har ett nästan onaturligt harmoniskt förhållande till varandra. Måns kan bli irriterade för att Hannes aldrig svarar i telefon, och Hannes kan störa sig på Måns totala brist på lokalsinne. Annars har de bara goda saker att säga om varandra.

- Måns är en jävel på teknik, natur, relationer, regiinstruktioner, klippning, scenerier... Allt som jag är nojig för, det kan han, säger Hannes Holm. Och film är så tungjobbat att det är skönt att ha någon att dela det med.

På många sätt är "Klassfesten" är en svart film, med gott om ångestscener som "välja lag till brännbollen" och "vuxna människor har sex med nattlinnet på". Därför var det viktigt för Herngren och Holm att ha ett lyckligt slut. Magnus måste hitta något annat i livet än tonårsångest och vuxentristess.

- Jag gillar att se film där man kan komma ut ur biomörkret och känna något slags hopp, säger Måns Herngren

Hannes Holm håller med.

- Det är viktigt att inse att man bara lever en gång. (PM)

KARIN SVENSSON

Mer läsning

Annons