Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Borlänge-tonåringar som har mognat

Annons

Fyra och ett halvt år senare är det definitivt ett annat ljud i skällan/sequensern/synthezisern.

Tonåringen från Borlänge har flyttat, rest, tänkt, mognat, vuxit och skriver i dag musik där spjutspetsinfluenser från dansklubbarnas chill-out-rum mixas med nostalgiska arenasyntpopstråk från ett bitterljuvt 80-tal.

På ett övertygande och ofta mycket vackert sätt.

"Grace Under Pressure", singeln "No One Here Gets Out Alive", "Barcelona" och titelspåret "The Electric Love Parade" är alla ljuvliga, blöta låtar som kommer framkalla romantisk trance hos flickor och få pojkar att börja fingra på kajalpennorna.

Musiken på "The Electric Love Parade" svävar och svischar sin väg in i sinnet likt ett vemodigt minne från en synnerligen sen efterfest med cocktails i kylda strutglas.

Samtidigt känns musiken på med stort P, och redo att ta plats i soundtracket till en ny europeisk tonårsfilm.

På "The Electric Love Parade" möter syntprogrammerare från Depeche Mode Kents rotnära, utpräglade känsla för vemodiga popmelodier i ett elegant franskt filterhousedisco-landskap med krispiga ljuddekorationer av en Edward Scissorhand som bytt lack & läder mot kritstreck & pressveck.

Kanske går det att göra jämförelser med Jay-Jay Johanssons avantgardistiska-arty-farty-anorektiskt glittrande trendpop. Båda artisterna har förvisso sina rötter i svenska småstäder, båda vågar vägra strömlinjeform, båda släpper skivor nästan samtidigt.

Men i fallet Anders Ljung känns det nästan lika rättvist att dra paralleller till Eskobar eller Ola Salo i The Ark eller Joakim Berg i Kent.

Eskobar när det gäller stilistiskt uttryck, Salo när det gäller passion och Joakim Berg när det gäller melodismide.

Att suga in information från när och fjärran, och omvandla till egna hitpopsånger. Som en svensk Madonna.

Space Age Baby Janes nya musik låter som titelspåret till en James Bond-film. Med Grace Jones. Men 2002. Musik som paradoxalt nog lyckas förena sval form med personligt innehåll, ödmjukhet med kaxighet, humor med allvar, nytt med gammalt.

Ett passionerat och vackert album.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons