Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bollibompa-rytmer med blond broiler

Annons

Klubbmusik. Ok, innan vi börjar är det en del saker som måste redas ut så att inga missförstånd uppstår. Techno är ingen europeisk uppfinning. Techno uppkom i mitten av 80-talet i Detroit när Kevin Saunderson, Derrick May och Juan Atkins började göra musik tillsammans. Det som inspirerade dem var bland annat George Clintons utflippade funkexperiment, men framför allt den homosexuella musikrörelse i Chicago som kallades house.

I Europa slog housemusiken igenom i slutet av 80-talet och därmed också subgenren, Acid house. Problemet är att många i England och stora delar av Europa verkar tro att klubbkulturen och techno föddes i samband med Acid house-segertåget i slutet av 80-talet. Det gjorde den inte.

Det klassiska Derrick May-citatet "It's like George Clinton and Kraftwerk stuck in an elevator" säger en del om vad techno handlar om.

Funk och maskiner. Inte maskiner och oljud. Det verkar väldigt många ha missförstått. Techno ska svänga framför allt, inte dunka taktfast i 250 km/timmen. Så ni börjar kanske förstå att en grupp som Scooter har väldigt lite gemensamt med techno.

Det behöver ju inte betyda att musiken är dålig. Och det är den inte heller. Den är fullständigt vedervärdig. En greatest hits-samling som den här är förstås ännu sämre då man tvingas höra alla de låtar man tidigare plågats av i ett sträck. "How much is the fish?", "Faster, harder, Scooter", det finns varken början eller slut på hemskheterna.

Det är vidriga odansbara bollibompa-rytmer kombinerat med en blonderad broiler som får charterresornas hejaramsor att låta intellektuella.

Hemskast av allt? Både ni och jag vet att det inte är något skämt. När underhållare som Markoolio och Dr Bombay gör musik med en stor dos självdistans så är Scooter på blodigt allvar. Artisterna själva skojar knappast och dess fans gör det definitivt inte.

Och det var väl därför redaktörn stod på sig och snärjde in mig i den här soppan, fastän jag bönade och bad att få slippa.

"Jag kan inte tänka mig någon bättre man/kvinna för jobbet."

Nej, det är klart. Jag är bara frilansskribent och den av tidningens recensenter som bor längst ifrån Dalarna. Längst ifrån några av de mest militanta Scooterfansen i Sverige.

Det var bara en sak han glömde. Min närhet till det stortyska Scooterriket. Därför blir det här de sista raderna ni läser av mig innan jag går under jorden.

JONAS GRÖNLUND

Mer läsning

Annons