Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bergman spränger korsetten

Annons

Ingen kommer undan det förflutnas gengångare. Ju mer kraft som läggs på att gömma undan det hemliga och skamliga, desto mer ödesdigra blir följderna. Då och då briserar sanningar också i vår lögnaktiga tid.

Naturligtvis blev Bergman frestad av Gengångare, Ibsens mästerliga avklädnad av rutten sexualmoral och förljugen konvention i förfinat borgerlig förklädnad. En pjäs som var en skandal redan när den kom ut i tryck 1881 och som till en början sattes upp långt från Nordens huvudstäder.

Parallellt med originalet har Ingmar Bergman läst den ena översättningen efter den andra och slagits av textens vulkaniska vrede. Men Ibsen satte en järnkorsett på sin vredes barn, menar han.

Annat var det med August Strindberg, Bergmans husgud, som tjugofem år senare satte upp Pelikanen på Intiman, ett besläktat kammarspel med ett modersmonster, en spökande far, en rå piga, en dödssjuk student och som fick ett katastrofalt mottagande. Bergman har alltid beundrat Strindberg för att han vågade vara aggressiv och i sin bearbetning av Gengångare kryddar han anrättningen med några inslag från såväl Spöksonaten som Pelikanen.

Visst har det blivit en mycket Bergmansk Gengångare. Här är det inte bara kammarherre Alving som går igen. Även regissörens far i sin prästkappa, den olyckliga modern (liksom tidigare gestaltad av Pernilla August) och en ung konstnär av den art vi mött i många Bergmanfilmer - ångestriden och märkt av utanförskapets stigma - fyller väl utrymmet på scenen.

Jonas Malmsjö har som den dödssjuke sonen Osvald fått betydligt mer svängrum i den här uppsättningen. Att han har syfilis var den inbyggda bomben i Ibsens text (även om sjukdomen aldrig nämndes vid namn). I en tid när man aldrig talade om "fallna män" och där sjuka barn till syfilitiska föräldrar gömdes undan på hospital var det djärvt nog att bara antyda patriarkalt rumlande.

Bergmanversionen av Osvald kan likaväl vara aids-sjuk, knarkberoende eller psykiskt sjuk. En modern Hamlet, som rasar mot den mor han längtar efter. Som hånar och gapskrattar med clownens röda näsa eller i feberhetta sliter av sig pyjamasen i en total psykisk avklädnadsakt.

Sjukdomen är en metafor, lögnens yttersta konsekvens. Jonas Malmsjö gör ett styvt utspel av den förtvivlade vreden.

Men varför grips man inte mer av all denna vrålande ångest, som kastar sig hit och dit på scenen?

Det är i stället kvinnogestalterna som etsar sig fast. Dels för att fru Alving är en av Ibsens mest flerdimensionella kvinnoroller, dels för att Bergmans fascination av kvinnopsyket lyser igenom. Men framför allt för att Pernilla August och Anette Kovács är så makalöst skickliga.

Med fenomenal nyansrikedom gestaltar Pernilla August husets fru, en kvinna som går från präktig tålmodighet till skräckslagen klarsynhet, med en hel klaviatur av mellanlägen dessförinnan. En kvinna med makt, förklädd till offer.

Anette Kovács blir med Bergmans översättning en modern tjej med vår tids språk. Klipsk men märkt av oäktingens öde kämpar hon mot sitt öde med bitter ironi. Kovács har en fantastisk utstrålning och närvarokänsla på scenen och Bergman ger henne utrymme.

Ibsen byggde in ett par karikatyrer i dramat för att i klassisk teaterhistorisk stil göra brygden mer lättsvald: En hycklande präst som är en parodi på klerikal förljugenhet, och en fifflande snickare med Moliersk blandning av förslagenhet och lismande.

Allt det där har Bergman på ett välgörande sätt tonat ner. Jan Malmsjö som pastor Manders är i första hand en man i kris. En emotionellt osäker människa. Malmsjös sätt att gestalta hur fasaden gång på gång rämnar och lappas ihop är ett både märkligt och fängslande skådespel.

Örjan Rambergs snickare Engstrand är mer kuslig än komisk. En brutal fixare av tidlöst snitt. Själv utnyttjad är han också väl skickad att utnyttja andra när tillfälle ges.

Ödesdramat är laddat med symbolik och ackompanjeras av ett ihållande regn. Inte bara himlen gråter - också på scenen går det åt mängder av näsdukar. Osvald-Hamlet klagar över den ruttna lukten i Rosengård. När han slitit av sig sin mögelfläckiga klädsel och elden förgjort och renat lättar dimmorna.

Men solen som bryter fram skickar inga milda strålar från sitt blodröda klot.

MARIANNE TÖRNER

Mer läsning

Annons