Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Begriplige Bob

Annons

En sida av poetiken är poeten själv, och de upplevelser som har format honom. Man får bland annat reda på att han var ett så kallat obs-barn i skolan, att han fick stryk av sina oförstående lärare och att han tidigt hoppade av skolan för att sedan bli något av en autodidakt.

Det låter onekligen som en schablon för att bli framgångsrik inom någon av de skapande konsterna. Risken Hansson tar är att redan i början av boken måla in sig i ett hörn och positionerar sig som ett av andra missförstådda genier som tvingas gå sin egen väg.

Men så är det det här med bräckligheten. Som räddar det hela, som får en att tro på det uppriktiga och ärliga i det han skriver. För det att allting redan alltid är skrivet stämmer kanske, men själv har man inte redan skrivit allting och därför är det inget fel i att skriva vad man vill, så länge det är vad man känner!

De självbiografiska bekännelserna riktas också mot poetikens andra sida, själva poesin. De ger bakgrund åt dikterna, för mycket känns igen därifrån. På så sätt öppnar Hansson ett rum inåt i dikterna, låter oss förstå dem på ett annat, mer utlämnande sätt. Men samtidigt riskerar han att stänga rummet utåt, mot våra egna erfarenheter och tolkningsviljor. Kanske är det här bräckligheten ligger. Bräckligheten som en spricka mellan det personliga och det allmängiltiga.

För Hansson tycks vilja åstadkomma just en slags allmängiltighet i sin poesi, att den ska betyda något för alla. Därför propsar han också på att poesin måste nå ut till publiken, till människan.

Det är på estraden, i kommunikationen med andra människor, som poesin kan innebära en

skillnad, bara där kan den få den omvälvande betydelse som Hansson menar att den i sina bästa stunder kan ha. Det är då, när den når ut till fler än de få som läser eller till och med köper diktverk, som poesin kan få människor att tänka på nya sätt, och till och med rädda liv.

Däremot tar han i boken avstånd från att endast vara estradpoet. Han utgår alltid från det skrivna ordet, men låter det gärna träda ut ur sin tryckta skugga och ut, direkt människa till människa. Samtidigt passar han på att ge en känga åt de poeter som inte framför sin poesi, eller gör det på ett andefattigt läsainnantillsätt.

Ytterligare ett sätt att nå ut presenterar Bob Hansson på skivan "Kör solen kör".

I ljuset av hans poetik är det en logisk fortsättning på hans

projekt. För att nå ut till fler människor måste han, efter att ha skrivit och framfört poesi, ta det ofrånkomliga steget till att också spela in poesin. Och därmed också ta ett steg mot den förändrade värld han önskar poesin kan åstadkomma.

Skivan består av åtta tonsatta dikter, fem från tidigare samlingar och två från en kommande. En dikt - "En helt vanlig dag" - finns endast på skivan, och är också den enda låt där Hansson egentligen sjunger. Den går i traditionell vispopstil (med förfäran associerar jag till andra sjungande författare).

Men resten av låtarna har en annan karaktär. Bakom Hanssons maniska pratsjungröst sprakar modernare influenser och betydligt tyngre rytmer. Det märks att både Thåström och Fläskkvartetten bidragit till skivan. Lite synd är det också, för en skåning som mig, att han inte fullt ut artikulerar sin skånska; fast han måste ju förstås bli begriplig även för resten av världen.

Det enda jag egentligen saknar i boken, men får desto mer av från skivan, är det respektlösa språk som kännetecknar Hanssons poesi, den lekfullhet och ordglädje som formligen exploderar där. Vissa stunder tenderar Bräcklighetens poetik att bli en smula träig, som om den seriösa viljan begränsat honom.

Men det är ganska snart övergående. Och det bestående intrycket är den genomgående respekten för människan, denna bräckliga varelse som man måste handskas varsamt med.

Det gör Bob Hansson verkligen, både i bok och på skiva.

DAN BRUNDIN

Mer läsning

Annons