Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bättre, och mer

Annons

Konserten inleddes med den andra symfonin, som Beethoven skrev år 1802. Beethoven var, vid komponerandet av symfonin, djupt deprimerad. I sitt berömda Heiligenstadt-testamente skrev han att "det är bara tanken på min konst som hindrar mig från att begå självmord". Hans hörsel hade blivit allt sämre.

Men trots detta är symfonin inte alls mörk och tung. Den är snarare väldigt ljus och hoppfull - som om han skrev den som en hjälp för sig själv att hålla modet uppe.

Orkesterföreningen hade fått en utökning av musiker från södra Dalarna. Och det lät som att den fick en liten nytändning av det. Det lät bättre än vanligt om orkestern, och det lät mer.

Speciellt var det stråket som höjde sin kvalitet. De spelade jämnt och de höll ihop även i de lite svårare partierna. På ett fåtal ställen fick stråkarna lite bråttom och sprang ifrån den övriga orkestern.

Vad som var roligt var också att satsinledningarna var ovanligt samklingande. Det var egentligen bara avslutningssatsen som kändes aningen oförberedd.

I pianokonserten var inte orkestern lika övertygande, men kvällens solist Stefan Lindgren gjorde ändå verket till en ren njutning.

När Beethoven skrev sin femte pianokonsert, även kallad Kejsarkonserten - var han döv. Tidigare hade han själv framfört sina verk som pianosolist, men nu vågade han inte göra det. Året var 1809.

Kejsarkonserten blev den mest berömda av Beethovens fem pianokonserter och blev även den sista.

Att den kallas Kejsarkonserten beror på styckets djärva karaktär. Beethoven kom själv inte på namnet utan det har uppkommit senare.

Stefan Lindgren spelade med övertygelse och precision, med exakthet och känsla för verket. Han förmedlade musiken som om den vore klara fakta.

IDA BRÄNNSTRÖM

Mer läsning

Annons