Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bäckström tar livtag om den dova tystnaden

Annons

Som Kerstin Thorvall är konstnären Claes Bäckström född på tjugotalet.

Hon började tjusigt som modetecknare. Först som mogen kvinna berättade hon hänsynslöst uppriktigt om sitt kaotiska liv med sex som drog.

Han dolde under ett halvt liv sin homosexuella läggning och levde ett ansträngande dubbelliv med depressioner och alkoholism. Nu formulerar han sina minnen i böcker, som hamnat litet i skymundan, men tillhör det viktigaste som skrivits om att växa upp i Sverige, om rätten att få vara den man djupast är.

I boken Främmande pojke på besök (1988) berättade han episodiskt om barnhemmet och uppväxten på familjens minerade mark. En främmande pojke på besök var vad mamman inför en arbetskamrat kallade sonen. Det är en nyckelscen.

En annan bär den oskyldiga rubriken Sommardag. Det handlar om en våldtäkt. Varför just jag, undrade åttaåringen, efter att sommargästen släppt struptaget och gått. Kunde han se att pojken inte hade någon far? Det måste ha synts på honom att han var mindre värd!

Claes Bäckströms andra bok är en mer sammanhängande berättelse med bara några få, laddade teckningar. Han betraktar nu sin familjehistoria, för att försöka förstå sig själv. Förnekelsescenen kommer tillbaka, svindeln, varför räknades han inte? "Jag satt knäpptyst kvar på stolen medan jag virvlade miltals iväg från henne upp genom luften in i rymden bland stjärnor och planeter för att aldrig mer komma henne nära som förr."

Större delen av boken handlar om den vuxna mannens sexmissbruk. Precis som Kerstin Thorvall är Claes Bäckström fruktansvärt självutlämnande. Angelägen om sanningen raserar han bilden av "En förtjusande ung man" (Moa Martinsons ord). Den spirituelle konstnären, den bildade mannen med tragisk barndom var faktiskt den som blev fullast på alla fester, kollit som fraktades hem, ända tills han vid väl mogen ålder lade om kurs för att överleva.

Redan som konstskolelev fann han sin stora kärlek, den yngre rörmokaren Roger. Vem utnyttjande vem? Efter Rogers död ställs frågor om kärlek, om pengar. De hade en hemlig och lustfylld relation med mycket fylla. De var insnärjda i skam över det onämnbara begreppet homosexualitet.

Som kvinna borde jag väl inte förvånas över att se manskroppen beskriven som gudomligt åtråvärd. Något känner jag förstås igen, men mer förundras jag över hur stark manligheten blir då den fördubblas. Hur genitalierna blir så viktiga. Vännens väldiga obelisk mot Florens natt-

himmel, det glänsande ollonet i Sixtinska kapellets tak! Jag tackar för förtroendet och anar att detta är ett sätt att vara man.

Till slut tar Claes Bäckström livtag om den dova tystnaden i barndomshemmet. Han frågar varför modern på trettio år inte talade till sin mor, utan lät alla ord gå genom pojken. Det går plötsligt upp för honom, att det var hans egen, den oäkta sonens ankomst, som fick allt att spricka och tigandet att regera.

Barnet skyddades av blindhet mot att förstå, att han genom sin blotta existens var orsak till de vuxnas olycka. Som vuxen kan han bära det och ändå leva.

ANNE BRÜGGE

Mer läsning

Annons