Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Arne Säll fick stipendium på Trappfesten

Annons

"För ett skriftställarskap som hyllar de sturiga ensittarna, de vresigt förstockade ensamvargarna, de ogina kvardröjarna som istadigt vägrar konvertera till samtiden" fick Arne Säll årets Bokbodsstipendium vid lördagens Trappfest i Gagnefsbyn Nedre Tjärna.

För motiveringen står enmansjuryn Erik Yvell, som för åttonde gången delar ut priset till ett författarskap som orättvist hamnat i skymundan. Ett femtiotal personer kom för att lyssna. Trevligt och anspråkslöst, fint väder och hembakta bullar. Nära mellan scen och publik, långt bort från Augustpriset och liknande hysteriska branschjippon.

Men det familjärt avspända har en baksida. Det är lätt att glömma vad som står på spel när alla är som en enda självförsörjande, litteraturälskande släkt som stoppar pengar i kollekthatten så att nästa års stipendiat också ska få en slant. För snart kanske det bara är sådana här mindre, ideella instanser som låtsas om det som står en bit utanför absoluta centrum. Många tunga litteraturförmedlare tycks ha gett upp inför den ökande bokutgivningen och ägnar sig mest åt ängslig hajpning av redan kanoniserade författarskap.

Ur ett sådant perspektiv är det förstås möjligt att påstå att Arne Säll - som har givit ut sju diktsamlingar, tre romaner, en novellsamling och fyra LL-böcker och som år 2000 belönades med Dan Anderssonpriset - är "udda, glömd och obekväm", som det står i Bokbodsstipendiets stadgar.

Men risken med den utgångspunkten är att man snickrar sin egen kista. Poängen måste vara att motverka marginaliseringen.

Men kanske fungerar Bokbodsstipendiet precis som man skulle önska. Kanske är det fler än jag som tidigare inte hört talas om Arne Säll som nu sitter och bläddrar i "Djupare än glömskan", tredje delen i hans självbiografiska romantrilogi från 90-talet, och funderar på att skaffa de två första.

NIKLAS DARKE

Mer läsning

Annons