Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Årets MI-festival go&#39 men grabbig

Annons

Festival Mission Impossible II lockade närmare 2 000 festglada i lördags, samt the man himself, Saxons Biff Byford och hans svulstiga gäng till en jordig, bajamajeluktande (på sina ställen gräsbevuxen) gudsför- gäten grop i Smedjebacken.

Det snuddar vid "impossible".

Uppe vid den för året nya marknadsgatan stod Mission Impossibles hjälte. Vid Svenska rovdjursföreningens stånd fanns han, festivalens minstingkille och varnade.

Inte för håriga, svettiga nitklädda, dräggfulla svartrockare. Nej, för getingarna varnade han. Och de var många. Önskade en kort sekund att de hade satt gadden i vissa festivalartister för att dra ner dem på jorden en smula.

Weeping Willows Magnus Carlsson gjorde nämligen sitt yttersta för att psyka den brokiga skaran publik med sin, för kvällen, dryg-attityd. Han försökte på sitt lite surputslustiga sätt lura publiken att hans ena bandmedlem vann första omgången av Big Brother eller att hans Morrissey-cover var en Günterlåt.

Många klappade och verkade gå på det, så Magnus fick säkert sina fördomar bestyrkta.

Men jag vet inte om det är så man behandlar en publik på bästa sätt. Då föredrar jag faktiskt Biff Byfords älskvärda smil och hans:

- You're fucking great! Beautiful people!

Eller Mikael Wiehes publikfrieri:

- Vi har spelat på många festivaler, stora som små skitfestivaler, men allt har egentligen bara varit en enda lång förberedlese för att komma hit till Smedjebacken.

Så talar riktiga stjärnor. Sedan tar de sig även ett stadigt tag i skrevet och skriker:

- You gotta give it some of these BOYS!, skrek Biff.

Det säger en del om Festival Mission Impossible II.

För var det något jag undrade över under festivalkvällen så var det just boysen, varför så få kvinnliga festivalartister? Grabbigare festival får man leta efter, det skulle i så fall vara Sweden Rock då.

Skärpning till nästa år... grabbar.

ÅSA JOHANSSON

Mer läsning

Annons