Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Äntligen hemma, Mando

Annons

Det är en efterlängtad hemkomst. Såväl för publiken som för bandet. Björn Dixgård, Gustaf Norén, Samuel Giers, Carl-Johan Fogelklou och "extraorganisten" Mats Björke flinar lyckligt igenom stora delar av spelningen och det råder liksom inte någon som helst tvekan om att de tycker det är riktigt, riktigt roligt att vara hemma igen.

Inte så konstigt.

Publikens gensvar är välkomnande och vackert.

Mando öppnar spelningen med den hoppfulla Cut the rope, fortsätter med Down in the past och sätter tonen för kvällen med en sagolikt brötig och vacker Paralyzed.

Och det är märkligt hur lätt det är att glömma vilken energi det här bandet strålar ut från scenen. Nästan alla bra pop- och rockband är vassare live, men skillnaden mellan Mandolåtar på platta och Mandolåtar på scenen är sällsynt stor. Skillnaden mellan Mando borta och hemma märks kanske mest i den totalt avspända attityden.

- Tack, Borlänge, tack, Borlänge, tack, Borlänge! säger Gustaf några sånger in i spelningen.

- Tack för att ni hjälpt Mando Diao. Vi är inte kaxiga när vi är i den här staden, vi är de ödmjukaste små...

Han fullbordar aldrig meningen, men grinar glatt mot vapendragaren Björn Dixgård som ler tillbaka och kastar sig in i If I Leave You från albumet Hurricane Bar.

Mando fyrar av riktiga rövarversioner av låtar som Mr Moon, Clean town och The band. Vi får en Motown blood med Elvisvers, vi får Mando Diaos äldsta låt Chiga och den självlysande sången You can't steal my love i en lätt kaotisk version med sanslöst smutsigt och oljigt gitarrspel från Björn Dixgård.

Hela spelningen är för övrigt lätt kaotisk. Kanske mest beroende på att hela Mando Diao spelar i en atmosfär av total avspänning. En slentrianmässig God knows är kvällens enda lågvattenmärke, resten är högoktanig grottrock med popkrokar av blankpolerat kamazanstål.

Publiken vädjar enträget men förgäves efter mer sedan Mando avrundat med ett dubbelt extranummer som inkluderar en för mig okänd countryballad och en hårig, oborstad Sheepdog.

Några profeter i hemstaden är Mando Diao tack och lov inte. Det hade varit rent oborlängskt. Men det finns skäl att känna stolthet över den här lilla flocken ganska vanliga, ovanliga grabbar som tillsammans utgör det bästa rockbandet Borlänge någonsin fött fram.

Spelningen på S2 blir ovanligt glad, lång, varm och bångstyrig. Som det ska vara på hemmaplan.

Veteranerna i Third Stone får inte glömmas bort heller. Förbandet har lirat Stonesrock sedan tidigt 90-tal men tycks vara på väg mot en ny vår. Gruppen låter tät och välfokuserad genom hela setet och det som tidigare kanske känts godkänt men utan spets är den här kvällen solitt och klart bra.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons