Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Angelägen pjäs om ungas känslor av otrygghet och självhat

Annons

Här befinner vi oss vid Kerstins korvkiosk, som ligger åt helsike fel i någon förort, där några tonårstjejer väntar och längtar ihjäl sig efter att kärleken ska bryta deras existentiella smärta.

Lia Boysens Kerstin är en 37-åring, som försöker kränga korv med mos (som ingen vill ha i dessa kebabtider). Till sitt yttre är hon lika hopplöst ute som tonårstjejerna är inne. Men som stand in-morsa med dyrköpta sex- och kärlekserfarenheter är hon desto mer älskad.

Christian Tomners regi har lagt tonvikten vid ett uppskruvat tempo och ett slags överspel som hotar att knäcka en. Ju högre, mer falsettiga skrik, desto mindre i balans, desto mindre sig själv, och den provokation vi kan känna i levande livet blir en provokation här.

Annat att glädja sig åt är en ibland dråplig humor av det slag som inte låter svärtan försvinna.

Sofia Ledarp och Alexandra Rapaport spelar de häftiga tjejerna Claudia och Missy, som gör allt för att hänga med, inklusive svindlande dansorgier så påverkade av dagens pop- och sexindustri att det samtidigt är beklämmande.

Julia Dufvenius Beata är deras motsats.

Den blyga, pessimistiska filosofen med svart hår och blek hy, pepprad med dagsaktualiteter om miljöförstöring och vilja att dö, en vilja som inte visar sig helhjärtad.

Mot slutet råkar nämligen grabben Istvan komma förbi och efter att ha blivit måltavla för tjejernas frustration lurar han iväg Beata med löften om den åtrådda kärleken.

Jens Ohlin i rollen som Istvan är en ny bekantskap, men en som efter ett tag imponerar rejält.

Statistik från organisationer som Bris talar sitt tydliga språk: Ungdomars vardag blir allt otryggare och allt mer fylld av känslor av självhat, maktlöshet och utanförskap.

Allt fler söker hjälp för läkemedelsberoende, självmorden ökar. Mot den bakgrunden är det här en angelägen pjäs.

CHRISTINA LUNDBERG

Mer läsning

Annons