Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ångande debutant får egna kickar

Annons


Trettiotreåriga engelskan Louise Welsh är en flicka som inte räds att sticka ut hakan. Det märks av hennes debutroman Det dolda rummet.

Med språklig briljans griper hon sig an att dissekera lurendrejeri och sexuella perversiteter alltmedan hon glatt ställer ut ett brokigt persongalleri.

Hennes arena är Glasgow, staden där hon bor.

Sin 405 sidor långa intrikata berättelse hänger hon upp på citat av litteraturens 1800-talsgiganter. De är handplockade och pekar liksom hennes bok på människans nattsidor och den täta alliansen mellan kärlek, lidande och död.

Oavbrutet överskrider hon gränserna mot pornografin med samma oskuldsfulla självklarhet som hennes transvestiter, homosexuella och pundare ägnar sig åt sina specialiteter. Därmed avväpnar hon läsaren.

Med sina ironiskt spetsiga formuleringar, sina flödande miljöbeskrivningar och sitt absoluta förakt för det passande är hon läsvärd trots sitt halvpornografiska anslag. Mest beror det på att hennes stil gnistrar i takt med de storheter hon valt till ledstjärnor, det vill säga Rimbaud, Verlaine, Blake och de andra.

Jag undrar hur hon skulle vara att läsa om hon ägnat sin uppenbara litterära begåvning åt ett ämne med litet mindre av Dorian Grey, Dr Jekyll och Mr Hyde i sig.

Det här handlar hennes rysliga rysare om: En halvsuspekt auktionsfirma i Glasgow åtar sig att på nolltid sälja ut ett magnifikt dödsbo. På vinden finns ett rum fyllt av exlusiva pornografiska böcker. Auktionsförrättaren får uppdraget att bränna rubbet. Han heter Rilke. Märk namnet. Han delar det med en av Tysklands stora poeter. Någon brasa tänker han inte göra av bokskatten. Däremot bestämmer han sig för att ta reda på hur verkligheten såg ut bakom en bunt foton han hittar på vinden. De ser ut att vara snuffbilder, det vill säga återge ett mord. Offret är en ung flicka.

Där börjar berättelsen och vindlar sig sedan fram mellan porrkungar, knarkoffer, dödingar som visar sig leva och Gud vet vad. Ett är säkert! Här ligger beskrivningarna hos Martin Koch, vår beskedlige svenske skildrare av en pervers halvvärld, i lä!

Jag tror inte riktigt på Louise Welsh, när hon försöker övertyga mig om att hon för de olyckliga och utnyttjades talan, de som tvingas in i sexbranschen eller säljer sig av nöd. Nej, jag tror hon fått världens kickar av sina deltaljerade beskrivningar. Annars skulle hon aldrig saftat på så. Men jag gillar hennes handlag med språket. Hon har redskapet, denna debutant, om hon skulle få lust att skriva om något mindre ångande.

INGER DAHLMAN

Mer läsning

Annons