Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anders Zorn berättar om sig själv

Annons

När Anders Zorn reste mellan hamnarna i Medelhavet eller gjorde sina sista resor över Atlanten till USA, åren efter 1907, roade han sig med att skriva ner sina minnen. Han anade nog att de självbiografiska anteckningarna snabbt skulle bli utsålda. Enligt testamentsförordnandet kom den första utgåvan först femtio år efter hans död, det vill säga 1982.

Nu har Zornsamlingarnas chef Birgitta Sandström givit ut en ny utgåva. Den har blivit särskilt intressant eftersom den ger läsaren möjlighet att studera många av konstverken parallellt med att Zorn beskriver arbetet med dem. Varannan sida av praktverket utgörs av illustrationer på målningar. Birgitta Sandström har ägnat mycket detektivarbete åt att spåra de verk som Zorn berättar om. Många av dem är okända för en stor allmänhet, en del finns i privata samlingar utomlands.

Anders Zorn är en öppenhjärtig berättare, men han blir aldrig självutlämnande. Han kan inte heller sägas ha målarkollegan Carl Larssons förmåga att göra självbiografi till litterär underhållning. Zorns berättelse känns mer som ett bandat samtal med många spontana utvikelser och upprepningar och med konsten som ett tema som överskuggar det personliga.

"Också fick jag aldrig vanan att skriva dagbok ej heller tid och att tänka det jag skulle bli någon så intressant personlighet att andra skulle vilja ha del av mitt öde tänkte jag mig ej heller", skriver han, samtidigt som han låter förstå att han irriterat sig på att ha sett sina öden "så vanställda och falskeligen romantiserade".

Ändå var Zorns liv i sig fantastiskt. Han började sin konstnärliga bana med att tälja hästar i trä när han vallade kor och getter. Och han slutade som miljonär och konstnär med världsrykte. En gigantisk klassresa för en bondpojke, därtill född utom äktenskapet, en stor social belastning på den tiden. Det fanns vuxna i hans tidiga liv, lärare och andra, som noterade hans begåvning och studierna blev möjliga genom arv från fadern och bidrag från andra välgörare. Men framför allt hade Zorn lärt sig hemma på gården i Mora att arbeta och att lita till sig själv.

Ibland lyser mellan raderna en besk klarsynthet inför klassamhällets realiteter fram: "Man fick lära vilken komplett överflödsartikel konstnärer är i mänskligheten, åtminstone i detta slag av mänsklighet", skriver Zorn om första mötet med den engelska lantgodsaristokrati som kändes honom helt främmande.

En särskild fräschör har de livfulla berättelserna om ungdomsårens resor. Med växande berömmelse blev resorna allt längre. I Kuba, Mexico och USA tillfredsställde han sitt omättliga behov av färgstarka scenerier, miljöer och vackra människor.

Zorns minnen handlar inte minst om just detta - att samla på skönhet och intressanta ansikten. Vid något tillfälle förklarar han att han som konstnär var beroende av ständigt nya modeller för sin inspiration: Medan andra konstnärer i stället kunde lita till sin fantasi, måste han själv lägga ner massor med energi på att leta motiv ur verkligheten.

Det stora intresset var förstås att studera kvinnokroppar. Och han letade överallt, i hamnar och bondbyar, på bordeller och societetsfester. Med viss förvåning noterar han att så många välsituerade amerikanskor roades av att bli modeller för den berömde svensken.

Men bortsett från alla flödande entusiastiska beskrivningar av naken kvinnlig skönhet i tidstypisk stil, så bjuder boken inte på de pikanta avslöjanden som någon kanske hoppas.

Zorns självbiografiska anteckningar sätter däremot in hans verk i ett sammanhang, förklarar hans kärlek till den nordiska naturen, till Emma, till konsten och samtiden, till Mora och dalakulturen, till färgen och ljuset. Och därmed är boken ett oumbärligt referensverk för alla med intresse för svensk konsthistoria.

MARIANNE TÖRNER

Mer läsning

Annons