Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stemme kom till Dalhalla, sågs och segrade

/
  • En spöklik minimalism präglar samarbetet mellan Bengt Gomér (koncept och regi) och Bente Rolandsdotter (kostym).
  • Nina Stemme (Turandot) och Meeta Raval (Liù) utgör de röstliga topparna i en stark uppsättning av Turandot i Dalhalla.
  • Det ofta svårlösta inslaget med ministrarna Ping, Pang och Pong, fungerar mycket väl i uppsättningen.

Jens Runnberg hör en världsstjärna leverera fullt ut och konstaterar att operakonsten är grym men rättvis.

Annons

Kanske är Puccinis sista opera Turandot så renons på eget explicit innehåll om vad den egentligen handlar om att den därför blir föremål för så olika tolkningar?

Karaktärerna själva väcker ingen sympati; de är grunt tecknade, irrationella, rent av omänskliga och alldeles uppenbart besatta. De förklarar bevekelsegrunderna för sina extrema handlingar med saker som ett leende för många år sedan (Liù), en doft (Caláf) och ett övergrepp på en släkting för många sekler sedan (Turandot).

Kärleken är tyrannisk, våldsam, en kamp på liv och död, men också den yttersta uppoffringen.

Steget från den realistiska verism som Puccini slog igenom med, till symboliskt sagospel med exotiserande touch, verkar långt.

Den som söker publikengagemang gör klokt i att iscensätta fattiga konstnärer som halvsvälter och förälskar sig i Paris hellre än en sagas symboliska tretal. Hellre en motståndsrörelse som gör uppror mot polisstaten än tre bisarra ministrar som tycker kejsarhovet spårat ur och längtar ut på landet.

De biografiska faktorerna till att Puccini tog sig an verket är kända:

Där fanns hans beundran för Wagners musik och kärleksdödstematik. Där fanns familjetragedin och -skandalen med hushållerskan som begick självmord efter Puccinis hustrus otrohetsanklagelser. Där fanns rådvillheten och den konstnärliga utmaningen i förhållande till en frambrytande musikalisk modernism.

Bengt Gomér är scenograf och regidebuterar med uppsättningen. Han har vad gäller scenografin helt förstått de möjligheter och krav en scen och inramning som Dalhallas ger och ställer.

En avrättning äger rum på en klipphylla och kroppen faller ned i vattnet. Kärleken tänds av brinnande facklor på en klipphylla och också musikaliskt laborerar uppsättningen med att trombonisterna placeras nere på sidan - långt ifrån övrig orkester. Pappa Timúr gör symbolisk sorti i Charons slup - Dalhallas flexibla eka.

En effektfull, stram, minimalism genomsyrar uppsättningen. Personregin bygger emellertid på ett antagande som inte bär - Gomér utgår ifrån att dramats viktigaste ögonblick, de betydelsemättade utväxlingarna av blickar i centrala passager, ska nå ut ända till de högsta radnumren.

Det gör de inte.

Dalhallas dimensioner behöver explicit gestik.

Något förtas minimalismen av att orkestern placeras öppet i scenens bakkant, vilket jag antar har akustiska förklaringar (det finns ju ett nedsprängt orkesterdike?).

Körregin är vidunderlig. Den del av kören som arbetar sceniskt agerar som en enda organism, böljar, krälar, kryper när det plågade och samtidigt blodtörstiga folket i Peking gestaltas.

Den på många sätt fristående scenen med ministrarna har en fascinerande lösning. Tvättar de bort det röda blodbadet med sina svabbar? Tecknar de en lantlig akvarellidyll i grönt med långa penslar, på papyrusarket de kliver omkring på när deras rituella kläder lagts av?

Visual Reliefs emotsedda, videoprojektioner på klippväggarna när mörkret fallit efter paus förhöjer dramat och tar tillvara Dalhallas särskilda effektfullhet i kontaktytan mellan teknik och natur.

Den hårt arbetande dirigenten Tobias Ringborg utvinner mycket ur de passager när Puccini inte kan hålla tillbaka sin impuls att låta ljuvliga melodier rama in känslorna.

Sammansmältningen av Dalasinfoniettan och Gävle symfoniorkester låter samspelt, men cellisterna drabbas av ett spratt efter paus när fukt och temperaturfall stämmer ur instrumenten.

Meeta Ravals silvertrådar i Liùs superhöga röstlägen är minnesvärda, Fredrik Zetterströms humor och kraft som Ping övertygar och Johan Schinkler är som vanligt stabil, även om Timùrs roll är svagt utmejslad regimässigt (den traditionella blindheten är struken).

Nina Stemme är en naturkraft och hennes agerande i kombination med den sångliga utlevelsen i gåtorna, iscensatt som något av ett polisförhör där Caláf och Turandot sitter på varsin sida av ett bord, gör detta till operans oerhört förtätade höjdpunkt.

Föreställningen når efter paus inte tillbaka till denna scens intensitet. Till detta bidrar att Gomér valt Luciano Berios nyskrivna slut från 2001 i stället för Franco Alfanos från 1925.

Berio bortser från dramats dynamik och lägger till en för lång och svag symfonisk kommentar till Turandot och Caláfs belägenhet sedan Caláf bollat tillbaka avgörandet om deras framtid.

Operakonsten är grym men rättvis. Det går inte att leva på gamla lagrar och göra sina hits på rutin, därtill är själva de musikaliska kraven ofta så nära gränsen för maximal förmåga.

Nina Stemme levererar fullt ut. Det gör inte Lars Cleveman, som i Nessun dorma har tilldelats Turandots verkliga världshit (som sipprat över i populärkulturen).

Denna förskräckligt underbart stegrande aria har alltid ett inslag av höjdhoppning, det där höga H:et måste sitta - så cyniskt är det. "Påminn mig inte!", skojade Cleveman i SVT-intervjun inför premiären.

Dalhalla har också tidigare upplevt tillkortakommanden i den krävande arian, särskilt notabelt Bolsjojtenoren Badri Maisuradzes dubbelkrasch 2005.

Cleveman får försöka revanschera sig på lördag när Turandot ges i Dalhalla igen.

Mer läsning

Annons