Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Därför var julkrubban så länge kontroversiell i Sverige

Julkrubbans historia i Sverige är kort. I en ny bok berättar Ewa Bigestans om denna tradition och om människorna som i dag tillverkar julkrubbor.

Annons

Bilden är mycket stark, fascinerande även för dem som inte är troende. Guds son som föds i ett enkelt stall, bland djur och smuts, och sedan läggs i en krubba.

I sin bok om julkrubbans historia lyfter Ewa Bigestans fram hur den är folklig, att den ”tilltalar människor inom alla kulturer, etniska grupper, samhällsklasser och åldrar”.

Gerd Sjökvists kurbitskrubbor har blivit populära i USA. Bild: Jörgen Svendsen

För att intressera små barn för kristendomen är julkrubban oslagbar. Små figurer, djur, en liten bebis – det är nästan som ett dockskåp!

Julkrubban gjorde entré i Sverige med folklig efterfrågan som drivkraft. Det protestantiska, officiella Sverige hyste länge en stor misstänksamhet mot allt som kunde ses som katolskt, dit julkrubban räknades. Avbildningar av Jesus i sin krubba var kontroversiella och när väl präster inom Svenska kyrkan började sätta upp julkrubbor, fick det ske utanför själva kyrkorummet.

Ewa Bigestans kulturhistoriska översikt av julkrubban har fokus på Sverige, med en utblick över den europeiska traditionen som importerades hit. Hon inleder med att skildra Sveriges första julkrubba, som visades 1803 och vars utseende nedtecknades i Årstafrun Märta Helena Reenstiernas dagbok.

Med tiden skulle den katolska församlingens julkrubba dra en storpublik. 1834 såldes drygt 7 000 biljetter till en julkrubba i ett Stockholm som då endast hade cirka 80 000 invånare. I dag hade inte Globen räckt till för att rymma uppståndelsen.

Julkrubborna som visades i själva kyrkorummet har en ännu yngre historia i Sverige.

Julkrubban och berättelsen om Jesus födelse gestaltad tredimensionellt blev dock en för svår frestelse för att avstå även för den svenska kyrkan. För att undvika misstanken om katolicism omvandlades helt enkelt krubborna till julbord, där små figurer och miniatyrer på ett liknande sätt användes för att gestalta julens budskap. Men först framåt 1970-talet kan man se ett bredare genomslag för krubbor inom Svenska kyrkan, så skepsisen låg djupt förankrad. Och först i dag, i det nya millenniet, är julkrubban en självklar del av julfirandet.

Från att julkrubban har varit något som man beger sig ut för att beskåda, flyttar den in i människors hem. Från slott till koja, som författaren uttrycker det, en process där de burgna hemmen var först ut och sedan har julkrubban blivit tillgänglig för en allt bredare allmänhet. Julkrubborna i de borgerliga hemmen utvecklades till ett statusobjekt, ett påkostat spektakel att skryta med.

Ewa Bigestans skriver även om hur den folkliga jultraditionen i hem i de lägre klasserna växte fram och hur den varierade i skilda delar av landet. En stor kreativitet uppvisades och snart kunde de som inte själva hade förmågan att skapa figurer och stall beställa dessa via postorder.

Ewa Bigestans skriver med värme och djup fascination om krubborna. Hon älskar dem. Det ger texten engagemang, men gör också att hon kanske blundar för vissa aspekter i denna tradition. Jag saknar exempelvis de riktigt kitschiga krubborna, som de massproducerade i plast som liknar något som kan hittas i ett Happy Meal.

Bildmaterialet är förstås viktigt i en bok som denna, och här finns illustrationer som lyckas ge en bild av den rika variation som finns i krubborna, från den stiliserade Stenebyjulkrubban till de stora Krakowkrubborna, som ägnas ett helt kapitel.

Exempel på en levande julkrubba. Bild: TT

Ewa Bigestans har också hittat en del spännande kuriosa kring krubborna, som historien om en fånge i Polen som benådades efter att ha tillverkat en julkrubba. En annan sådan berättelse är den om den sydtyrolska prästen som 1942 uppmanades att sätta samman en krubba med enbart ariska figurer, vilket fick honom att utesluta alla figurer utom oxen och åsnan, med en dödsdom som följd. Traditionen med levande julkrubbor, där skådespelare ger liv åt de stela figurerna, är också intressant att läsa om.

Mest intressant är dock nedslagen hos de människor som i Sverige i dag livnär sig på att tillverka julkrubbor och sälja dem, som Gunnar Johnson som snidar den stiliserade och expressiva Stenebykrubban. En annan sådan traditionsbärare som ger traditionen sin egen twist är Gerd Sjökvist som tillverkar en kurbitskrubba med anor från Dalarna.

Krubborna tog lång tid på sig för att bli en självklar del av svenskt julfirande, och när de väl började få fäste fick de konkurrens av butikernas julskyltning, som på samma sätt som de tidiga julkrubborna lockade människor att lämna sina hem för att beskåda dem. Men hur ser julkrubbans framtid i Sverige ut? Ewa Bigestans pekar på invandringen som en faktor som ger framtidshopp för julkrubbornas vänner.

Detalj från julkrubba från Neapel som visats på Skansen. Bild: TT

”Det var invandrare som för över tvåhundra år sedan var kulturbyggare när de tog hit Sveriges första kyrkliga julkrubba. Jag tänker att framtidens främsta inspiratörer för krubbor i hem och kyrka just nu växer upp i det mångkulturella Sverige.”

”Julkrubbans historia” är en bok att fördjupa sig i för den som vill veta mer om julkrubbor och framför allt deras svenska historia. Själv hade jag önskat mig mindre religiositet i boken, vilket måhända är märkligt att önska av en bok om julkrubbor. Det jag menar är att tilltalet i boken riktar sig till andra troende, vilket utesluter oss som mer läser boken av ett kulturhistoriskt intresse snarare än av ett religiöst.

*

LITTERATUR

Ewa Bigestans

”Julkrubbans historia”

(Artos förlag)

Mer läsning

Annons