Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

DeLillo full av verbal energi

/

Don DeLillo, ständigt Nobelpristippad, blev inte vald i år heller. Gabrielle Björnstrand har läst hans nyutgivna Americana och möter en författare som sjunger och fräser.

Annons

Vad är det för en underlig roman jag håller i min hand, tänker jag - hunnen till mitten av läsningen – underlig därför att alla bokens gestalter, med få undantag, talar som berättarjaget, med en komisk rapp svada, som både sjunger och gormar, ironiserar och beklagar sig. Eller - snarare – beklagar och besjunger sitt land, skyskrapornas, de väldiga slätternas, de avlånga motellens och de sunkiga bensinstationernas land. Ett USA där unga ”söker sig själva” i Arizonas öken och där en etablerad TV-journalist (berättaren) ger sig iväg on the road för att skapa en löst hopfogad och improviserad film.

Storyn i korthet är följande: En grupp människor på väg i en husbil. Resan startar i New York med David Bell, filmaren, som drar med sig ett gäng löshästar på resan. De färdas upp till Maine, och ner till Mellanvästern. De stannar av någon obegriplig anledning i en håla som heter Fort Curtis, någonstans i Arkansas. Det är där själva filmandet sker. Men på vägen dit och mellan de få handlingarna i nutid, ligger det stora minnesfältet som huvudpersonen bär med sig, från barndom, familj, äktenskap, jobb – det vanliga. Här finns också en av de vitsigaste beskrivningar av ett familjeparty jag läst, fullt av små alienerade konversationer.

Att Amerikana är Don DeLillos debut märker man, och att den är skriven av en man under trettio. Det finns en väldig massa killsnack och säkert återgiven jargong i den här boken, män som braverar eller deltar i slagsmål och gör upp sina affärer med kvinnor som om de ingick i deras CV. Bara en intressant kvinna finns tecknad i romanen, och det är också den enda gestalten som inte uttrycker sig precis som berättarjaget.

Det ovanliga är – som många gånger förr - Don DeLillos hantering av språket; högt och lågt, sjungande och fräsande, en konstant framvällande verbal energi, som faktiskt är rätt härlig. Det är lite som en målarduk av Jackson Pollock, där allt sker samtidigt och har samma intensitet. Det är det enda sätt jag kan förklara Don DeLillos begåvning på: Att han lassar ut mängder av erfarenheter, som färg, och kastar samman distinkta upplevelser till en lång oroande road-movie med svart underton. Han tar greppet om sitt eget land, erövrar det, och med poetisk frihet väver han in baseball, bookmakers, koreakriget, Vietnam, hasch, universitet, Bloody Mary´s, industriherrar, rymdraketer, parties, litterära och cineastiska referenser, allt på samma karta och på samma nivå. Mycket postmodernt - och helt utan konventionell intrig eller dramaturgi.

Bäst är han när han blir personlig, beskriver en familjär neuros, en moders sammanbrott, eller en tvångsmässigt kort sexuell förbindelse, full av tår, fingrar och tungor. Men först mot slutet av romanen finns en vilopaus i något annat än den virtuosa energin: En berättelse lagd i munnen på Sullivan, kvinnan, om en segeltur på havet: En stilla känsla för de jordiska makterna bortom materialismens Amerika:

”Solskenet var ett svärd över det vattnet. Det fanns ingenting där ute som blivit förvandlat av någonting annat än sig självt. Gud. Det gudaskapade och det av händer orörda. Själva vår båt, hur ljuvligt vaggande hon än var i vinden över detta väldiga ljushav (…) var ett milt virus som krympte vår lilla bit av havet till ett sött amatörfoto”.

Det är snyggt skrivet, som så ofta, men slutar, som alltid i en cynisk ton, en fragmenterad meningslöshet, vars enda motvikt är själva kraften i skrivandet.

Den satir som Don DeLillo producerar kommer också ur en sorg, tror jag; där finns idealistens besvikelse och det fattiga invandrarbarnets förakt för utanverk och ett liv i reklambyråernas skugga. Han berättar som en som äter av allt omkring sig, och krossar allt under den svarta humorn. Det låter kanske sorgligare än det är. För minst trehundra sidor, av de fyrahundra, har jag roligt med den här romanen. Humor håller rätt långt, även som konstnärlig kvalitet.

Mer läsning

Annons