Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnesord/Olle Permats, Björbo

Till sinnet var han - i positiv bemärkelse – en tonåring.
Ändå var Olle Permats på sitt 92:a levnadsår när han somnade in för att gå över rågränsen till sällare jaktmarker.

Annons
Olle Permats – med glimten i ögonen.

Skogsarbetaren, yrkesföraren, vedhuggaren, fiskaren och jägaren – åldermannen Sir Väs i mitt älskade jaktlag Töntligan – finns inte mer.

Med stor aptit på tillvaron, nyfikenhet, uthållighet och en portion sträv och underfundig humor gick han i närkamp med livets skiftningar.

Fäbodgårdens vedbacke, där han efter att barnen ersatt hemmets vedpanna med en bekvämare uppvärmningsform ägnade sig åt ”nöjeshuggning”, var hans universums centrum.

När hans bil rullade in längs fäbodgatan var han nästan undantagslöst på väg till sin vedbacke. Jag brukade omedelbart sätta på kaffe för att en minut senare be honom komma över på fika – och mötas av kommentarer som:

-Varför tog det så lång tid, vad var viktigare än att kaffe?

Under en halv mansålder vandrade vi genom skogarna, erinrade oss händelser och kamrater, planerade upptåg, skrattade och uppdaterade varandra om djurmöten och andra händelser.

Det hände att vi funderade – under det stjärnbeströdda himlavalv som aldrig blir vackrare än under en höstkväll i Fagerberget – över vår existens och över hur vi värdesätter det liv vi fått.

Även om det skiljde mer än 30 år mellan oss var vi i många avseenden jämngamla och samma andas skogsbarn. Han bytte jaktmarker alldeles för tidigt, men jag kommer att fortsätta att gå ner till hans vedbacke för att småprata.

Och kaffepettern står klar i öppna spisen.

Mer läsning

Annons