Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gabriel Ehrling: Först samlade Hédi Fried Ludvika i ett unikt möte, sedan gick vi för att demonstrera mot nazisterna

Artikel 32 av 40
1 maj 2018
Visa alla artiklar

Annons
Kommunfullmäktiges ordförande Maria Strömkvist, kyrkoherde Gunnar Persson, Förintelseöverlevanden Hédi Fried, DT:s Gabriel Ehrling och aktivisten Linnéa Claesson. Tillsammans i Ludvika.

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;

Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;

Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;

Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Martin Niemöllers dikt "Först kom de..." riktar udden mot de intellektuella i Tyskland som på 30-talet inte gjorde mer när nazisterna tog makten. Men dikten gäller oss alla. I alla samhällen, i alla tider. Ytterst handlar den om medmänsklighet.

LÄS ÄVEN:

Känslor och engagemang när Hédi Fried höll möte: "Jag kommer tillbaka"

Dagen var speciell på flera sätt. För Dalarna och Sverige då nazistiska NMR ännu en gång använde det som är en demokratisk rättighet – att demonstrera – för att säga att demokratin som sådan bör raseras.

För mig personligen var dagen extra speciell då jag fått äran att tala när Svenska Kyrkan bjöd in till gudstjänst på temat ”öppenhet och mångfald” i Falu Kristine kyrka.

Så först gjorde jag det, och körde sedan ner till Ludvika och det spektakel som väntade där. Men till skillnad från tidigare år var det denna gång utan pressväst och det intensiva obehag det innebär att gå alldeles intill en nazimarsch.

Då jag kom direkt från kyrkan behöll jag sockendräkten på.

Framför allt var jag ju där för att ta emot henne! Den människa som har gjort allra störst avtryck hos mig den här våren. Hon vars mod, ord och beslutsamhet jag tänker bära med mig varje dag – i resten av mitt liv.

Ni vet redan vem det handlar om. Förintelseöverlevanden, författaren och psykologen Hédi Fried. Hon, snart 94 år gammal, som i intervjun ni kunde läsa på Valborgsmässoafton plötsligt sade ”Man ska inte vara rädd. Jag kommer till Ludvika när nazisterna marscherar.”

LÄS ÄVEN:

Förintelseöverlevanden Hédi Fried, 93: ”Man ska inte vara rädd. Jag kommer till Ludvika när nazisterna marscherar"

Tidningen såg därför till att Hédi Fried fick träffa ett stort antal företrädare för politik, föreningsliv och stora företag i Ludvika. Hon träffade också andra engagerade, bland annat lärare och rektorer som varje dag kämpar för att nästa generation inte ryckas med av hatet.

Syftet var att prata om hur lokala krafter kan se till att samhället inte förgiftas av NMR:s närvaro.

Så där samlades vi – tillsammans för det goda! En biskop. ABB:s VD. Ledningen för Spendrups. Flera kommunalråd. Hembygdsföreningen. Dalarnas Idrottsförbund. Antirastiska organisationer. Demokratiministern. Popartisten Anders Wendin, känd som ”Moneybrother”. Lärare, rektorer och många fler. Ett par stenkast från nazisterna på torget.

Tillsammans för det goda. Tillsammans kring Hédi Fried.

Det var en brokig skara. Precis som samhället är brokigt. Och vi förenades alla bakom den uppmaning Hédi Fried riktat till oss alla: Att om det är i Dalarna de anti-demokratiska krafterna mobiliserar, då är det också i Dalarna som de demokratiska krafterna måste samlas och ge varandra styrka.

LÄS ÄVEN:

CHEFREDAKTÖRENS KRÖNIKA: Därför samlar DT till möte med förintelseöverlevanden Hédi Fried, 93: ”Det är vår skyldighet”

Flera deltagare – framför allt ledare för de antirastiska organisationerna, men även deltagare verksamma inom skola och lokalpolitik – vittnade om hur NMR:s närvaro medför enorma personliga påfrestningar.

Det var för alla närvarande uppenbart att samhällets stöd till dem som varje dag tar fajten i Ludvika och Dalarna måste bli bättre. Till viss del handlar det om polisiära insatser, men också om närmare samverkan mellan de olika krafter som verkar lokalt. Tillsammans är man alltid mindre ensam.

Särskilt glad var jag över att de respektive ledningarna för ABB och Spendrups var så tydliga: Att man inte tänker stå vid sidan av, utan ser hatets närvaro som ett direkt hot mot de egna företagens framtid i Ludvika. Bägge företagen förklarade att de är helt beroende av kompetens utifrån och att de kräver att alla tryggt ska kunna känna sig hemma i Ludvika.

När mötet var över klev Hédi Fried rakt ut, tog mig i armen och sade: Nu går vi. Jag vill se nazisterna med egna ögon!

Sagt och gjort. Och 93-åriga Fried stannade inte förrän hon stod allra längst fram vid kravallstaketet. Människorna runtom henne ropade ”Inga nazister i våra städer” och övergick sedan, när de upptäckte vem som fanns bland dem, till att skandera ”Hédi! Hédi! Hédi!”

Sedan stod hon där. Stark. Och motdemonstranterna flockades runt henne för att krama, visa uppskattning och ta bilder. De stod med henne. Det gjorde vi allihop.

Hédi Fried är en naturkraft, med energi och engagemang som får oss andra att blekna lätt i jämförelse. Och det är därför viktigt att säga att det budskap hon förde med sig till Dalarna omfattar långt fler än dem som av egen kraft och vilja tar sig ut på torget.

För visst är det viktigt att demonstrera mot nazisterna på 1 maj och säga ”Nej, aldrig igen”. Och jag är personligen djupt tacksam mot alla som gjorde det i Ludvika i dag.

Men det inte är på 1 maj som det avgörs vilken påverkan NMR har på Ludvika, Dalarna och Sverige. 2 maj är lika viktigt. Och 3 maj. Och 4 maj…

Det var också vad deltagarna i mötet sade med en stämma efter att de pratat med Hédi Fried: Att de demokratiska krafterna måste arbeta långsiktigt. Och att nazisternas närvaro inte bara rör Ludvika utan Dalarna i stort och hela Sverige. Att Ludvikaborna inte ska stå ensamma.

Mötet innehöll också värdefull självrannsakan. Insikten att en enskild temadag på en skola, en arbetsplats eller i en förening inte räcker bör vara central i det arbete som väntar.

Allra viktigast i min mening är konstaterandet att alla kan göra något. De flesta går trots allt aldrig i ett demonstrationståg. Men alla kan säga ”Nej” eller ”Nej, så säger man inte om en annan människa”. Och då handlar det inte enbart om antisemitism och judehat, utan om främlingsfientlighet och rasism i stort.

För även om man verkligen får ha vilka åsikter man vill om invandringen till Sverige så måste det finnas gränser även inom landet. Gränser kring vad man kan säga om andra människor utan att någon reagerar.

Här måste vi alla reflektera över vad vi tolererar i vardagen. Vad som krävs för att vi ska säga emot vid arbetsplatsens fikabord, i bygdegården, i folkets hus eller för den delen hemma vid köksbordet.

Jag menar att vi inte i något sammanhang får tolerera nedsättande formuleringar om människor bara för att de har mörkare hy än vad man själv har. Eller för att man vänder sig till en annan gud än vad man själv gör.

Varför?

Jo, av det enkla skälet att vi är bättre än så.

Vi som tror på demokratin måste känna trygghet och beslutsamhet kring det öppna samhället. Och även om vi ska vara toleranta mot oliktänkande så får det aldrig övergå i flathet mot dem som vill hota friheten.

Och om en 93-årig Förintelseöverlevande vägrar vara rädd. Om hon vågar stå emot. Då vågar vi också det. Om inte på torget, så på jobbet, i föreningslokalen och på Ica.

Gabriel Ehrling är ledarskribent på oberoende liberala Dalarnas Tidningar.

LÄS ÄVEN:

Gabriel Ehrling: Det går alldeles utmärkt att säga nej till dessa nazister

Gabriel Ehrling: I dag visade Faluborna att här har nassarna inget att hämta

Alla artiklar i
1 maj 2018
Annons