Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Zombiebiografi över en prinsessa

Hovreporter Johan T Lindwall har det mesta klart för sig i sin bok om prinsessan Madeleine.
Niklas Darke har läst och känner sig inte alls lika tvärsäker.

Annons

När vampyrvågen ebbade ut sköljde zombierna in. Både på film (”28 dagar senare”, ”Världskrig Z”) och i teve (”The walking dead”, ”Dead set”) har dessa moderniserade gengångare varit de senaste årens favoritmonster, och inom litteraturen härjar de levande döda framgångsrikt. Jane Austen-mash-upen ”Stolthet och fördom och zombier” har inspirerat till flera uppföljare i samma stil, och här hemma har till exempel John Ajvide Lindqvist, vår egen Stephen King, gjort en snygg vändning på temat (”Hanteringen av odöda”).

Nu hakar Expressens heltidsanställde hovreporter Johan T Lindwall på zombietrenden med sin biografi över prinsessan Madeleine.

Missförstå mig inte: den unga hertiginnan av Hälsingland och Gästrikland är i högsta grad vid liv, precis som resten av den genomsnittsdysfunktionella familj som boken skildrar. Och Bernadotterna stapplar inte runt på gatorna på jakt efter människokött (i så fall hade nog yrkesstalkern Lindwall, som etablerade sig i mitten av 1990-talet genom att publicera smygtagna bilder på en badande Richard Gere med hemlig svensk flickvän, fått fram dokumentation).

Men Lindwall skriver om dessa märkliga gränsvarelser som om de redan vore döda. Allt är stadigt förankrat i förfluten tid – ”Madeleine hade mot sin vilja tvingats lämna sitt livs största kärlek”, gymnasiekamraten Louise ”Lussan” Gottlieb är ”en vänskap för resten av livet”, och Victoria skulle komma att tacka sin lillasyster ”resten av livet” för att ha blivit presenterad för Daniel Westling – och jag undrar HUR FAN KAN HAN VETA DET?

Prinsessan Madeleine är 30 år. Hon kan bli kär igen, och igen och igen, kanske sviker ”Lussan” henne, eller så sviker hon ”Lussan”, och Victorias och Daniels äktenskap kan förvandlas till rena helvetet. Likaväl som det kan bli hur bra som helst.

Men ingen vet förrän alla är döda.

Om ens då.

Än så länge rör de på sig, men Lindwall skriver som från en tidsmaskin och förvandlar dem på så sätt till radiostyrt dödkött. Dessutom låtsas han sitta med moraliskt facit: ”De flesta tyckte att det var konstigt att det skulle gå så lång tid mellan Victorias och Daniels förlovning […] och bröllopet.”

Vilka är ”de flesta”? Är det jag? Är det du? Är det Johan T Lindwall?

Jag tror faktiskt inte att det finns någon som på allvar förfasar sig. Lyfta ur sitt sammanhang är ”skandalerna” som skildras – typ en urspårad svensexa med en bruten förlovning som följd – tämligen mesiga. Solkiga, småsorgliga – men inget man går i taket för. Livet går vidare. Allt fast förflyktigas.

Vilket är då sammanhanget? Jag ser ett slutet system av kannibalistiskt medberoende. Frågan är vem som äter vem. Precis som zombier måste ha människokött kräver hovet den uppmärksamhet som iglar som Johan T Lindwall skapar, och tvärtom. Ingen av livsformerna klarar sig utan den andra.

Kring kungafamiljen finns en massa darrande nervtrådar att rycka i, men Lindwall blottar inte en enda. Han dissekerar inte, och varför skulle han göra det? Hans enda uppgift är att veva sagan ett varv till.

Det enda som syns är jagandet, slakten. Som i en riktigt usel genrerulle.