Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Yvonnes inre resa

Hon har rest runt hela världen sedan hon var tonåring, men det dröjde nästan halva livet innan hon kunde göra resan i sig själv.
– Jag nådde verkligen botten i mitt liv och var tvungen att börja jobba med mig själv, att få veta varför jag mådde så dåligt, säger Yvonne Astor.

Annons

Vi möts av hundskall och en öppen dörr när vi kommer till familjen Astors lägenhet i Borlänge centrum. Lägenheten är rymlig och ljus men långt ifrån Yvonne Astors stil, berättar hon.

– Nej, det är inte mina färger, mina träslag, mina golv. Hade det här varit för två år sedan hade jag gjort om allting först och sedan inrett till 200 procent. Jag har svårt att göra något lagom.

Men nu har de bott här sedan i mars och inte satt upp alla tavlor och alla buddhafigurer än.

– Nu får det se ut så här och det är ganska skönt, säger Yvonne och visar in till en stor hörnsoffa med limegröna och lila kuddar.

Hon är lång, slank och solbränd. Klädd i en orange topp och med välfriserat hår, blodröda naglar och vackra smycken ser hon helt enkelt perfekt ut. Ingen kan tro att denna kvinna för drygt två år sedan bokstavligen föll ihop, sov i tre månader, tappade smaken, magrade 17 kilo och fick ångestattacker som ledde raka vägen till psykakuten.

– Det är så mycket skam och skuld och tabun kring människor som mår dåligt. Och ändå har alla någon som mår dåligt i sin omgivning. Alla kommer också någon gång i sitt liv att göra det. Men ingen vågar säga det.

Nu vågar Yvonne. Hon har kommit så långt i sin resa att hon vill dela med sig, hjälpa andra. Även om hon fortfarande brottas med tankar som "det är väl inget att berätta; det finns ju andra som har det mycket värre".

– Och så är jag inte van att stå i centrum. Mer van att stå bakom min man, säger hon och ler mot maken Benny som står vid diskbänken och fixar kaffe.

– En man som just nu kämpar för att hålla tyst, skojar han tillbaka.

Men vi börjar för början, för det är där grunden lades för hur Yvonne har mått i vuxen ålder.

Fram till åtta, nio års ålder beskriver hon uppväxten som fantastiskt lycklig med mamma, pappa, storasyster och lillebror. Då började hon märka att allt inte stod rätt till. Pappan var nämligen manodepressiv och alkoholiserad.

– Han var väldigt snäll, pappa, och aldrig aggressiv, men jag började känna dofterna och förstod att det var något fel, att glädjen inte kom från honom utan från alkoholen. Mamma gjorde ett fantastiskt jobb för att hålla ihop allt, men de började gräla allt mer.

När föräldrarna skildes var Yvonne tolv år och valde att flytta med pappa. Hon trodde att det skulle hindra honom från att dricka. Det gjorde det inte.

– Nej, han valde spriten. Det gick bra ett tag, men sedan blev det mer sprit i kylskåpet än mat.

Yvonne berättar lugnt och sakligt om hur hon fick sköta både sig själv och pappan. Hon hade ingen som sa åt henne att göra läxor eller när hon skulle hem och äta. Ibland fick hon ta reda på möbler som pappan slängt ut från lägenheten. Ibland fick hon vaka över honom en hel natt för att han skulle bli tillräckligt nykter för att kunna skriva på ett papper om att få komma in på "torken".

– Egentligen var det inget konstigt, inget att gnälla över, tyckte jag. Det fanns ju de som hade det värre. Jag kämpade bara på, började jobba extra och fick egna pengar. Pappa var inne på Säter i omgångar och då bodde jag själv.

Hon berättade aldrig för någon om hur hon hade det, inte ens för sin mamma.

– Jag försökte väl, men hon och jag var också långt ifrån varandra då på den tiden. Hon hade fullt upp med sig själv och sin överlevnad och tyckte nog att jag tog pappas parti. Men hon fanns för mig på andra sätt.

Det finns ingen bitterhet i Yvonnes berättelse. Hon betonar att hon varken är arg eller ledsen över sin uppväxt.

– Mina föräldrar gjorde så gott de kunde, båda två.

När Yvonne gick i åttonde klass, två veckor innan hon fyllde 15 år, flyttade hon hemifrån. Hon hade redan extrajobb så att hon klarade hyran och hade lärt sig laga billiga storkok av sin mamma.

– För mig var det heller inte konstigt att flytta hemifrån så tidigt. Jag hade ju på sätt och vis redan gjort det.

Kontakten med pappan blev allt mer sällsynt. Sjukdomen drev honom till ett underligt beteende och till slut hörde han mest av sig när han behövde pengar. Till slut fick Yvonne lov att ta avstånd från honom.

– Det var en läkare som sa till mig att jag var tvungen att leva mitt eget liv, att pappa måste ta ansvar för sitt liv och att det inte var mitt fel. De orden var viktiga för mig.

Under 15 år hade de knappt någon kontakt alls och Yvonne bjöd inte pappan på sitt bröllop.

– Det kan jag ha ont i hjärtat av än, men jag skämdes och jag visste inte vilken pappa som skulle komma i så fall.

Relationen mellan far och dotter blev så småningom bättre, men han dog förra året efter en lång tid av demenssjukdom.

Det var ungefär när hon flyttade hemifrån som Yvonne fattade några beslut som har fått avgörande betydelse i hennes liv. Hon bestämde sig för att aldrig skilja sig, att hennes barn inte skulle behöva ha det som hon haft och att aldrig någonsin ha ett tomt kylskåp, det vill säga att hon måste tjäna pengar.

– För att jag skulle känna att jag skulle klara mig ekonomiskt tyckte jag att måste jobba jämt. Och jag kunde inte säga nej. Det blev till slut mitt fall.

Första kollapsen kom år 2000. Yvonne hade då drivit resebyrå, butik, restaurang och nattklubb med som mest över 80 anställda. Vid sidan av hade hon dessutom arbetat extra som konsult och affärsrådgivare.

Privat hade hon rest över halva jordklotet och blivit misshandlad när hon jobbade som au-pair i Spanien. Hon hade gått igenom en sju år lång utredning om barnlöshet men födde sedan äntligen två barn. Andra faktorer som påverkade livet var sömnproblem på grund av tinnitus, kris i äktenskapet, en pappa som ställde till problem, en syster som fick bröstcancer...

Varningssignaler som kronisk trötthet, svårighet att fokusera, stresskänslor och att ständigt vara sjuk ignorerade hon bara.

– Vad hade jag att gnälla över? Nej, det var bara att sluta pjåska och gå vidare.

Till slut kom hon inte ur sängen.

– Barnen var små då, men som tur är har jag ett fantastiskt nätverk av vänner och släkt som fanns där och hjälpte mig. Mamma fick till och med sitta och mata mig.

Även om hon blev sjukskriven i tre år och gick i kognitiv beteendeterapi blev det inte bättre. Hon började jobba i vad hon tyckte var lugn takt men kände att hon inte klarade av allt som tidigare.

– Det var en stor sorg och chock att känna att jag inte kunde köra på som tidigare. Jag som jämt kunnat ha många bollar i luften, men nu gick det inte längre. Varför? Varför hade jag hamnat i den här situationen?

Yvonne sökte förgäves svar och så rullade livet vidare i allt hastigare takt. Sju år gick, men Yvonne mådde inte speciellt bra.

– Jag intalade mig att inte älta det gamla, utan lägga det bakom mig och se framåt.

En fredag i mars 2010 skulle familjen Astor fira ett avslutat jobb. Maken och äldsta dottern mötte Yvonne i dörren med två glas champagne.

– Då gick det inte mer. Tårarna bara rann och jag föll ihop. Jag fick en gigantisk ångestattack och trodde att jag skulle dö. Ingen fick röra mig; jag kunde inte ens ha ett täcke på mig.

Tiden som följde blev en mardröm för hela familjen. Yvonne sov nästan dygnet runt i tre månader. Hon tappade smaken och det enda hon fick i sig var näringsdryck.

– När vågen stod på 57 kilo då bad jag om hjälp, men läkarna hittade inga fel, alla värden var bra. Hur kunde jag vara så frisk men ändå så sjuk? Jag förstod ingenting.

– Jag hade fruktansvärda ångestattacker och ville bara att dagarna skulle ta slut, så att jag fick gå och lägga mig. Jag fick tabletter som gjorde mig helt avstängd, men jag behövde det då.

Diagnosen blev utmattningsdepression och Yvonne blev inlagd på psykakuten i tre veckor.

– Först var jag skeptisk, men det var en så fantastisk personal där. Det var så skönt att bara få vara jag. Även om jag bara tog en tugga mat, så sa de "Bra!" Där kunde jag släppa taget om livet.

En del av vändningen kom där på psykakuten även om frågan "Varför?" hela tiden kom tillbaka. Yvonne hittade inga svar under vare sig terapi eller egna grubblerier. I mötet med ungdomar på avdelningen föddes också mitt i Yvonnes kaotiska inre en idé om att hjälpa andra, något hon nu börjat förverkliga (Se separat artikel om föreningen Jag Bryr Mig Om).

Yvonne började äta igen, men det tog ett år att få tillbaka normalvikten. Ångestattackerna fortsatte och vid ett tillfälle för drygt ett år sedan blev hon liggande i flera dagar. Just då hade hon en väninna på besök som gått en utbildning till terapeut hos Peak Recovery och Life Cap som har ett program för personlig utveckling.

– Hon frågade om jag behövde hjälp. Och då kände jag att jag måste göra något för att förändra andra halvleken av mitt liv. Men jag behövde verkligen nå botten för att hitta viljan.

En viktig del i behandlingen var en resa tillsammans med en terapeut. Men först skulle Yvonne kartlägga sitt liv tillsammans med terapeuten eller coachen Kelly Piena. Och därefter skulle hon "logga ut från livet", vilket innebar att avboka möten, avveckla facebook, mejl, se till att någon betalade räkningarna och så vidare.

Därefter reste de tillsammans, tio dagar till Gran Canaria. Det blev en resa med total fokus på Yvonne då hon med terapeutens hjälp jobbade med dåtid, nutid och framtid på olika sätt. Det handlade om övningar och samtal medan de promenerade eller satt på stranden.

– Jag behövde gå tillbaka till "de gamla filmerna" från när jag var liten och titta på dem, hitta den där lilla tjejen i mig själv och börja om. Sedan fick jag sätta in de gamla filmerna i hyllan och börja skapa nya.

Nu kom alla bortträngda känslor upp till ytan. Yvonne tvingades känna efter hur det kändes att pappan valde spriten före henne, tvingades uppleva alla skam- och skuldkänslor som gjorde att hon aldrig berättade för någon.

– Jag grät och skrek, bad Kelly fara åt helvete och slog honom, till och med, berättar hon.

– Jag har alltid gått min egen väg och när jag vänt och gått, så är det ingen som följt efter. Men det gjorde han. Han visste att jag måste öppna alla lås och ta på det som var bakom, att göra klart det gamla.

Resan blev början på Yvonnes resa i sig själv, för att få svaren och må bättre. I dag förklarar hon sitt mående med att hon fått ställa sina barnbehov åt sidan som liten, att hon varit så mån om att skapa en bättre tillvaro för sig och sin familj att hon jobbat för mycket och aldrig kunnat säga nej. Och att alla undanträngda känslor till sist kom ikapp henne.

Men även om resan blev starten på en rejäl livsstilsförändring, så var det när hon kom hem som det verkliga jobbet började. Nu gällde det att inte bara rusa på och hamna tillbaka i "den gamla, vanliga" Yvonne som jobbar dygnet runt och aldrig säger nej till vare sig familj eller arbete. Under ett års tid har hon skrivit dagbok, haft dagliga samtal med terapeuten och träffat honom ett par gånger i månaden.

– Jag behöver ha struktur i min dag. Kelly ser direkt när jag är på väg åt fel håll. Jag får inte göra någonting för mycket; det är ett livslångt löfte till mig själv.

Hon har också fått verktyg att ta till för att inte hamna i samma situation igen. Förutom att hitta sin egen struktur, så har hon också fått lära sig hur hon ska tänka i olika situationer som kan bli problematiska.

Det handlar mycket om att lära sig att säga nej. Att stanna upp och ställa sig frågorna: Vill jag det här? Ska jag det här? Är det här bra för mig?

– Tidigare har jag alltid sagt "Jag löser det!", "Det fixar jag!" Men nu måste jag stanna upp och fatta ett beslut om jag ska eller inte. Ibland behöver jag inte heller lösa allt här och nu, utan kan be att få återkomma.

Yvonne erkänner att det inte är helt enkelt att bli en ny människa, framför allt inte när omgivningen är van vid den gamla.

– Vi i familjen försöker hitta ett nytt sätt att leva, men visst kan det bli krascher och konflikter ibland. Där behöver man - och får - hjälp i de dagliga samtalen med coachen.

Eftersom hon själv upplever att resan tillsammans med terapeuten verkligen kunde hjälpa och hon själv äger och driver Resman i Borlänge och Falun har de tillsammans startat konceptet Resan i Resan (läs mer i separat artikel).

– Det är verkligen ett fantastiskt sätt att arbeta med sig själv. Jag är så tacksam att jag fick vara med om det, säger Yvonne.

Nu jobbar du 75 procent, är engagerad i föreningen Jag bryr mig om och i Resan i Resan. Är du inte rädd att det blir för mycket igen?

– Nej, men jag behöver ständigt vara uppmärksam på mig själv. Jag har precis gjort bokslut i företaget Jag AB och jag kommer aldrig att försätta mig i den situationen att jag ska må så dåligt igen. Jag ska inte behöva det, för nu har jag en gigantisk verktygslåda att ta till.