Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ynnest att bråka över ett parti TP

Runn ligger blank som ett nybonat golv. 25 grader i vattnet.

En helt perfekt helg att ta båten ut till den lilla ön där det varken finns el eller rinnande vatten.

Ön där min familj har sin sommarstuga är en oas. Här är inga dramatiska aktiviteter möjliga, förutom de hetsiga diskussioner som följer på de alltför utdragna partierna Trivial Pursuit.

Djurlivet är inte heller mycket att skryta om. Vår familj har, utan att ha någon egentlig kunskap om fiske, enhälligt slagit fast att fiskelivet är skralt. De vackra fiskgjusarna som förut tjöt när vi rodde förbi deras bo har flyttat för flera år sedan. Storskrakarna håller sig på avstånd.

Grävlingar finns det däremot. En gång gick min lillasyster förbi grannhuset och såg en svartvit hårig kropp ligga på farstutrappen. Hon stelnade till. I ryggraden sitter ju bilden av det fasade mötet med skogens starkaste käkar, då grävlingen ska bita i benet tills det knakar och därför fått folk att gå runt med knäckebröd i stövlarna, som om det skulle rädda dem. Men grävlingen på farstutrappen vilade inte. Den var död.

Kort sagt så händer det inte mycket här. Allt saktar ner bland björkar, dåligt upptrampade stigar och blåbär. Bok efter bok plöjs, tidningar bläddras tills de faller isär. När andan faller på dyker man från bryggan ner i det varma vattnet.

Det är underbart.

Men så bemödar man sig att plocka upp smarttelefonen som laddas med ström från solpaneler. Bläddra igenom nyhetsflödet på pekskärmen. Den skakande världen utanför kommer tillbaka. Stigande dödssiffror i Gaza. Bruten vapenvila. Skarp ammunition. Utslaget kraftverk. Bombat flyktingläger. Bilder av små barn i sjukhussängar och stödkragar, eller till synes fridfullt sovande under palestinska flaggor. Men de vilar inte. De är döda.

Trots värmeböljan som sköljer över Sverige knottrar sig huden på mina armar. Orden och bilderna skapar en krusning, blir till vågor som växer sig högre och högre tills de slår över med ett dån.

Jag blundar hårt, låter det rasa.

Sedan öppnar jag ögonen igen och tittar ut genom fönstret. Storskrakarna tuffar förbi. Mamman med fem fjuniga ungar i släptåg. En av dem har en fisk i näbben.

Jag tänker att det borde vara alla människors rättighet att kunna titta ut i en lugn värld. Se storskrakar tuffa förbi. Förstrött lyssna till gråsparvars kvitter eller höra näktergalen, bulbul, sjunga en lat eftermiddag.

Att småbråka med familjen över ett parti brädspel och sätta årorna i spegelblankt vatten.