Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Winnerbäck får äntligen till det

Annons

Lars Winnerbäck har i mina ögon tidigare framstått som en andra klassens Ulf Lundell, rent musikaliskt. Nu är jag till slut beredd att omvärdera min syn på honom, för Hosianna är det bästa han har gjort. Det är naturligtvis en glad överraskning, för han har alltid verkat vara en sympatisk person.

Winnerbäck måste ha använt de fyra år som gått sedan den förra skivan väl och visar prov på en lyhördhet och en musikalisk bredd som jag aldrig hört från hans håll. Ljudbilden är därtill knivskarp och låter varje strängnissling nå fram. Bandet, som består av folk från bland andra Weeping Willows låter storartat.

Thåström är med som gästsångare på låten Gå med mig vart jag går och han tycks även ha influerat en stor del av den övriga skivan. Det finns stora paralleller mellan hans senaste skivor och Hosianna. Att Winnerbäck har valt att mixa skivan i Berlinbaserade Hansa-studion är också en fingervisning i den riktningen. Stundtals mullrar det industriellt och mörkt. Folkmusikinfluenserna från exempelvis Daugava är som bortblåsta, även om skivan är inspelad på samma plats som den och Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen– Grouse Lodge studion i Westmeath, Irland.

Texterna är också mycket bra och Winnerbäck lyckas ofta fånga in känslolägen och stämningar i samtiden i bara några få rader.

Titelspåret, som avslutar albumet, är det svagaste. Men jag går gärna fler gånger längs vägen som leder fram till det.