Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Wahlman inspirerades av uppväxtens allmoge

Kulturarvet från uppväxtens Dalarna spelade stor roll i Hedemora-arkitekten Lars Israel Wahlmans formgivning. En ny bok sätter fokus på Wahlman som möbel- och inredningsarkitekt.

Annons

Arkitekten Lars Israel Wahlman såg hemmet som ett allkonstverk. En helhet där interiör och exteriör samspelade och där han inte kunde lägga nog omsorg på detaljarbetet. Han föddes i Hedemora 1870 och läste till arkitekt vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm, senare undervisade han i timmerbyggnadsteknik och landskapsarkitektur vid samma skola. Han dog 1952 i sitt hem i Danderyd.

Mest känd nationellt är Wahlman för Engelbrektskyrkan i Stockholm, Hjularöds slott, Tjolöholms slott och Svenska Margaretakyrkan i Oslo.

Men när man närmare vill studera Lars Israel Wahlmans inredning är det intressantare att titta på de privatvillor han ritade och inredde.

Bland dem finns Villa Trefnan och Trotzgården i Hedemora, Norhaga utanför Falun och huset han byggde till sig själv i Stocksund, Villa Tallom inspirerad av allmoge och hemslöjd i födelsebygdens Dalarna. En stil som stämde väl med ett annat ideal som han vurmade för, den som brittiska Arts and Crafts-rörelsen lanserade, där konsthantverk och naturmaterial var de viktigaste ledorden. Under de tidiga förra seklet stod hemtrevnad också högt i kurs, det skulle vara ombonat, med en öppen spis, sköna sittplatser och en välkomnande entré. Wahlman prickade av samtliga när han ritade sina villor.

Johan Knutsson är professor i möbelkultur vid Linköpings universitet och Nordiska museet. I sin bok om Wahlmans arbete, separerar han inredningskonsten från helheten - arkitekturen, trådgården och landskapet.

Med en rad exempel visar Johan Knutsson hur Wahlman använde kulturarvet som injektion till förnyelse och hur han kunde förhålla sig både avspänt och respektfullt till inspirationsmaterialet.

Han argumenterar för det som är tidstypiskt i Wahlmans skapande och vad som är personligt. Han pekar på att det finns ett Wahlmanskt formspråk som märks i den generösa användningen av färg och i dekorationsglädjen - där han gärna använde sig av djurmotiv.

Knutsson lyfter också fram Wahlmans sinne för proportioner och intresse för detaljer som ändå aldrig gick ut över ändamålsenligheten.

Knutsson lyfter fram Anne-Marie Sörbergs från Hedemora i sitt förord. Att hon betytt särskilt mycket i arbetet med boken på grund av de tips hon förmedlat om miljöer och arkivmaterial. Och att hon med en eldsjäls engagemang tagit sig för att sätta Wahlmans födelsestad Hedemora, på arkitekturhistoriens karta.

Som helhet är Allkonstnär i hemtrefnadens tid en välgjord bok som fokuserar på en del av Lars Israel Wahlmans gärning som tidigare inte fått fullt fokus. Det är välkommet eftersom litteraturen om Wahlman hittills har fokuserat på arkitekturen. Och just möbler och inredning är ett kulturarv som riskerar att rivas ut och slarvas bort.