Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vrångbilder av Carl Larsson

Carl Larsson har blivit allmän egendom, men ger det oss rätt att sätta diagnoser och bestämma hans karaktär i efterhand?
Nej, menar Annette Robertsdotter Mård. "Hans konst är tillräckligt spännande utan att man skapar en vrångbild av honom."

Annons

Carl Larssons konst och liv är ständigt populära diskussionsämnen, och precis som han själv benämner sin självbiografi Jag, nämligen "en bok om och på både gott och ont", är dagens diskussion om honom på både gott och ont. Man vill analysera, förklara och förstå, men tenderar också att missförstå, och ibland rent av manipulera fakta.

Konsthistorikern Aron Borelius skrev 1953 i Konstrevy om Problemet Carl Larsson. Han menar att konstnärligt sett var Carl Larsson missförstådd; han syftar främst på Midvinterblot och dess mottagande. Senare har man diskuterat den sneda bild av Carl Larssons konst som framstår när man enbart betraktar akvarellerna från Sundborn.

Här vill jag diskutera problemet Carl Larsson-kännare. Det gäller nu inte hur man ser på hans konst utan hur man idag försöker analysera hans person, även sätta psykiatriska diagnoser trots avsaknad av denna specialistkompetens. Man vill påstå att han var psykiskt sjuk, eller åtminstone näst intill. Vissa presenterar också ett orsakssamband. Görel Cavalli-Björkman, dåvarande chefsintendent på Nationalmuseum, skriver i förordet till en utgåva från 1992 av Carl Larssons självbiografi att "De bittra barndomsminnena förföljde honom hela livet och skapade djupa depressioner som på senare år blev allt frekventare och djupare." Andra menar att Carl Larsson hade "storhetsvansinne", "manodepressiv läggning", "bipolärt syndrom" eller var "förmodligen manodepressiv".

Per I Gedin hävdar i sin biografi över Carl Larsson med titeln Jag – Carl Larsson det motsägelsefulla att "Utan att ta ställning till en eventuell psykisk eller fysisk sjukdomsbild, vågar man se Carl Larsson som starkt manodepressiv". Vad menas då med att vara starkt manodepressiv? Egidius´ Psykologilexikon ger följande beskrivning: "Bipolära syndrom/sjukdomar, även kallad manodepressivitet, innebär att man får riktigt snabba och kraftiga humörväxlingar, liksom depressiva perioder varvade med maniska perioder." En manisk person startar ofta orealistiska projekt. Det ofta omdömeslösa och ohämmade beteendet är så allvarligt att det hindrar yrkesutövning, sätter den egna ekonomin på spel och försvårar sociala relationer. För att en period ska kunna rubriceras som manisk måste den leda till en klart nedsatt funktionsförmåga, enligt Intresseföreningen Bipolär sjukdom.

Detta skulle alltså Carl Larsson ha varit starkt drabbad av. När hade han maniska perioder? Har han startat stora projekt som han inte slutfört? Jo målningarna till Uppenbarelse-kyrkan i Saltsjöbaden, men arkitekten Ferdinand Boberg ville ha "ornament och rutor och strålar och skit" som Carl Larsson uttrycker det i ett brev till Zorn och han kände sig inte längre hågad att utföra uppdraget. Skulle Carl Larsson verkligen ha kunnat utföra Midvinterblot och de andra stora monumentalmålningarna om han var starkt manodepressiv? Sådana stora verk kräver rimligen metodiskt hårt arbete och disciplin.

Eller menar man inte manodepressivitet när man skriver manodepressivitet? En anledning till att inte påskriva någon tveksamma diagnoser är att man inte ska missbruka dem, av respekt för dem som verkligen är drabbade av sjukdomen. Depression och manodepression är allvarliga och livshotande sjukdomar som innebär stort lidande för den sjuke.

Under en kurs år 1896 i grafik hos Axel Tallberg gjorde Carl Larssons en serie av fem små självporträtt. I två av dem, Vrångbild - nu uppförstorat till jättestorlek på Nationalmuseums utställning Carl Larsson – vänner & ovänner - och Skrivarspöket, är hans ansikte förvridet i en konvex spegel. Detta tolkas gärna som ett uttryck för existensiell ångest. Sophie Allgårdh skriver i Svenska Dagbladet den 24 juni angående Skrivarspöket: "I denna röjer han sitt äckel inför det sociala falskspel där inte minst han själv deltar. Med uppspärrade ögon och förvridet ansikte gestaltar han sin ångest." Hur har man resonerat för att komma fram till denna psykoanalytiska slutsats?

Carl Larsson skriver själv att han tidvis var nervös. Av brev till författarinnan Ida Bäckman 1910 framkommer att han ordinerades att skriva med vänster hand för att stimulera den högra sidan av hjärnan. "Nej för sjutton, jag är gammal och led blifven, sitter med ett kattskinn på ett reumatiskt knä och har tvångsföreställningar. För det senare har man rådt mig att skrifva med venster hand, ty det lär inverka bra på högra hjernhalvan som hittills måtte varit alldeles oanvänd." Efter hans död 1919 skrev Falu-Kuriren bland annat: "Som alla konstnärer hade han lätt för att slå över, och hans uttalanden i aktuella politiska frågor hade ej sällan en något obehärskad form." Räcker inte detta konstaterande?

Allvarligare än eventuella felbedömningar av Carl Larssons psykiska hälsa är tendensen till att avsiktligt eller oavsiktligt ge en vrångbild av hans person. Låt mig ge ett viktigt exempel. Slutklämmen i Gedins biografi - liksom i Ulwa Neergaards och Georg Nordensvans respektive biografier över Carl Larsson - handlar om vad som står på gravstenen, de ord som Karin Larsson där lät rista in. Gedin menar att Carl Larsson funderat över texten på sin gravsten redan tio år innan han dog. I ett brev till Torsten Laurin skriver Carl Larsson nämligen att han solbadar i Spadarvets trädgård och läser i en latinsk grammatikbok. Gedin skriver "Där finner han en sentens, som man ´med skäl skulle kunna sätta på den sten man reste på min graf! […] Hvilken högtidsdag till människa´." Carl Larsson skulle alltså ha menat att han var en högtidsdag till människa. Är det med sanningen överensstämmande?

I Nordensvans och Neergaards biografier ges en annan bild eftersom en viktig del av Carl Larssons mening i brevet inte uteslutits: "Så skulle jag vilja att man med skäl skulle kunna sätta på den sten man reste på min grav. Men då måste jag nog leva länge än och sträva till värdigheten av dylik ära." Han menade alltså att han skulle vilja vara en sådan människa, inte att han var en sådan människa vilket ges intryck av när man läser Gedins bok.

Carl Larsson är allmän egendom på något sätt och även om detta delvis är självförvållat ger det oss inte rätt att avsiktligt plocka poäng på hans bekostnad. Carl Larsson och hans konst är dessutom tillräckligt spännande utan att man skapar en vrångbild av honom. Som Borelius skrev 1953 när han gör tankeexperimentet att räkna bort Carl Larsson från sekelskiftets konsthistoria: "Hela perioden blir tom utan honom, förlorar någonting som inget annat kan ersätta, någonting tidsgenuint och samtidigt runstenssirligt men dessutom vardagsljust, svenskt sommarblont, vilket kommer så nära oss själva, att vi endast märkt dess egenart och värde när det räknas bort." Låt oss istället försöka analysera vad detta "någonting" är.

Annette Robertsdotter Mård

fil.lic. och författare till "Carl Larsson som falubo 1907-1919", Kulturnämnden i Falun 2004, samt  "Carl Larssons reproduktioner i Europa och den hängivne beundraren Jan Malisz." Valör 1/2010, Konstvetenskapliga institutionen Uppsala universitet.

Annons