Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vision får nytt liv

Annons

Det är naturligtvis ingen tillfällighet att ledande kommunpolitiker i 25 inlandskommuner, bland dem kommunalråden i Mora, Orsa, Älvdalen, Malung och Vansbro, ställer sig bakom den mångåriga visionen att rusta upp Inlandsbanan mellan Kristinehamn och Gällivare. Deras propå hos regeringen kommer som ett brev på posten efter alliansens tydliga markering att vilja satsa på järnväg, för att bland annat klara gruvnäringens ökade transportbehov. Men gruvnäringens positiva utveckling just nu räcker inte som argument för att järnvägssatsningen ska få plats i regeringens övergripande plan till år 2025 om 520 miljarder kronor.

Den historiska verkligheten grinar dagens ambitiösa kommunpolitiker i ansiktet. Inlandsbanan som började byggas 1907, men som av olika orsaker inte kunde invigas förrän 1937, var avsedd att stärka näringsliv och byggande i Norrlands inland. Men utvecklingen blev inte den avsedda. Järnvägen blev en livsnerv för bygderna i inlandet, men inte den injektion som förmådde skapa nya och växande samhällen eller medverka till ett blomstrande näringsliv. Det har nu gått 20 år sedan staten markerade utvecklingen genom att dåvarande Banverket tog sin hand från förvaltningen av den nära 129 mil långa järnvägen.

Motiven bakom önskemålen, att successivt återupprätta Inlandsbanan, kan förvisso vara vällovliga; transport av skog, torv och malm från en expanderande gruvdrift. Sårbarhetsaspekten, det vill säga att en upprustad inlandsbana kan spela en roll för avlastning av trafiken på Norra stambanan och kustbanorna, är heller inget ointressant argument. I varje fall inte om det kan beläggas att risken verkligen är stor för en överbelastning på de bandelar som redan härbärgerar tunga transporter.

Det som främst talar emot den miljardsatsning det skulle innebära att rusta Inlandsbanan är kostnaderna relaterat till samhällsnyttan. Det är en försvårande omständighet att banan är amputerad mellan Mora och Kristinehamn, och det saknas också en djupare analys över näringslivets i Norrland behov av specifikt Inlandsbanan för transporter till regionen.

Det är förmodligen ingen tillfällighet att de 25 kommunalråden avstår från att argumentera för upprustningen utifrån persontrafiksaspekten. Inlandsbanans sträckning genom utpräglad glesbygd saknar högröstade resenärer som klagar över bristande tillförlitlighet.