Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vill de förgöra kyrkan inifrån?

/

Annons

Kom, mina älskade! Måltiden är beredd!" Den gamle prästen med det gråsprängda skägget är nästan rörd till tårar. Hans bisittare är ännu äldre. Nyss böjde de knä vid altaret och delade på vinet och brödet. Nu står de krumma och torra, nästan lutade mot varandra som inför ett överväldigande mirakel.

Kvinnorna strömmar till. Männen är fåtaliga, men de ser ut att ha förberett sig för mässan i veckor och dagar av stillhet. Jag intar min plats vid den ena änden av halvcirkeln. Stämningen är förtätad. Det är som i något litet kapell i Syditalien. Jag kan nästan höra getterna bräka därutanför. Vinden prasslar i olivlunden. Kyrkklockorna ringer. Luften är mättad av rökelse. Vår törst ska stillas om bara några ögonblick.

Ceremonin följer de vanliga formlerna så när som på en liten detalj. Under mässan välsignar prästen kyrkans ledare, och jag har alltid hört dem omnämnas med sina förnamn: "Det katolska stiftets ledare Anders, ärkebiskopen Anders och Västerås stifts biskop Thomas."

Men denna gång nämns inte ledarna vid namn. Istället välsignas de kollektivt som "kyrkans ledare". Jag har inte besökt Stiftelsen Berget i Rättvik sedan vi fick en kvinnlig ärkebiskop, Antje Jackelén. Avstår man från att nämna henne vid namn under mässan eftersom hon är en kvinna?

Kvinnliga präster får varken leda mässor eller kurser på Berget. Ändå tillhör stiftelsen Svenska kyrkan. En fristående stiftelse får förstås göra vad den vill, men varför inte ta steget fullt ut och övergå till katolicismen?

De gäster som sökt sig till Berget för att vila upp sig i en vecka eller öva sig i japansk zenmeditation märker förmodligen ingenting särskilt, men för mig har ceremonin mist sin sälta.

Jag går tillbaka till Berget veckan därpå. Ingen Antje. Kanske beror det på att de tjänstgörande prästerna är sommarvikarier? Nej, kärntruppen är samlad igen. Utan Antje. Vid ett tredje besök välsignas ärkebiskopen men inte heller nu får vi veta vad hon heter.

Föreståndaren Peder Bergqvist berättar i ett mail att Berget sedan hösten 2013 inte nämnt namnet på någon biskop i Sverige (varken protestantisk, katolsk eller ortodox): Det räcker att nämna västkyrkans, biskopen av Roms, namn och östkyrkans, den ekumeniske patriarken av Konstantinopels namn. I denna djupare enhet med hela den universella kyrkan är de svenska biskoparna underordnade.

Jag ger upp mina efterforskningar för ögonblicket, men allt detta verkar underligt. Att välsigna en människa samtidigt som man inte vill nämna hennes namn liknar mest en förbannelse.

Under ett år kommer otaliga manliga präster inom Svenska kyrkan på besök till Rättvik för att tjänstgöra på Berget. Hur ser de egentligen på sitt uppdrag? Vill de förgöra kyrkan inifrån?

Annons