Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Viljan att hjälpa drev dem från Dalarna till Lesbos

Varje dygn anländer upp mot 3000 flyktingar till den lilla grekiska ön Lesbos. Även om internationella organisationer finns på plats är deras insatser ofta otillräckliga och för de hungriga, törstiga och hopplösa flyktingarna spelar ideella insatser en viktig roll. På plats för att hjälpa finns bland annat Joel Johansson från Falun och den 73-åriga prästen Inger Styrbjörn.

För två veckor sedan slutade Joel Johansson sin tjänst som rektor på Västra skolan och sedan i måndags hjälper han till som frivillig i flyktinglägret Pikpa. Det är ett lite mindre läger på Lesbos som främst är till för människor i behov av sjukvård, gamla människor och familjer med små barn.

– Jag såg på nyheterna att det fanns ett jättebehov och kände att jag ville göra något. Efter lite olika förfrågningar kom jag i kontakt med den här organisationen och de sa Bara kom! Grejer har vi, men händer är det som behövs. Då bestämde jag mig för att åka ned, säger Joel.

Joel verkar mycket glad men lite trött och han berättar att han nu varit här i tre dygn och under den tiden har han jobbat i princip hela tiden.

– Det har varit mycket praktiskt arbete med att organisera upp allt och bygga hyllor. Det kommer ständigt nya saker som folk skickat från Europa och mycket tid går åt till att bara ta hand om det, säger han.

Dagen innan kom det en hel container med saker från Danmark och under veckorna som kommer förväntar de sig att det kommer in åtta till.

– Det har varit många lösningar i stunden och saker förändras hela tiden. Min roll har blivit lite av fixarfrasse säger Joel.

Joel berättar att samarbetet mellan volontärerna fungerar bra och att det stora engagemanget från människorna här nere har gjort honom positivt överraskad.

– Det finns ett stort engagemang från lokalbefolkningen och det kommer människor från hela Europa och andra delar av Grekland för att hjälpa. Vissa stanna några dagar andra blir kvar i veckor, säger han.

Inger Styrbjörn har tidigare bland annat vikarierat som kyrkoherde i Gagnef och i höst kommer hon att arbeta som präst i Borlänge. Men däremellan har hon passat på att åka iväg på en något annorlunda pensionärsresa. Under snart tre veckor har hon varit som volontär på ön Lesbos.

– Min uppgift är att försöka hjälpa människor så gott jag kan och sprida information till dem om hur de kan få hjälp på vägen, säger Inger.

De flesta volontärerna som åkt ned till Lesbos är i 20-30års åldern. Men Inger ser inte sin ålder som något hinder för att hjälpa, snarare menar hon att den är en tillgång.

– Jag skulle önska att fler i min ålder gav sig ut och inte satt hemma framför tv:n. När man väl åkt ut en gång för att hjälpa människor blir man aldrig den samma, säger Inger.

Hon är här med ett litet team från Christian Peacemaker teams. Deras huvudsakliga uppgift är inte att bistå med mat eller vatten utan att ingripa mot och förhindra eventuella våldsamheter.

– Det händer att polisen ger sig på flyktingarna med batonger och jag minns särskilt en syrisk läkare från Damaskus som drog upp sina kläder och visade mig sina ben som var fulla av blåmärken från polisen.

Även om läget lugnat sig något under den senaste veckan minns Inger med fasa hur situationen var när den var som värst.

– Då var det 20 000 flyktingar på ön och på grund av att registreringen kollapsat kunde ingen ta sig vidare. Det var en fruktansvärd situation.

Hon berättar om en desperat man som förtvivlat föste fram sina döttrar mot henne.

– Han sa: Ta dem! Mina pengar är slut och jag har inget att ge dem, det var så fruktansvärt att man nästan inte kan prata om det, säger Inger Styrbjörn.

På frågan vad man gör i en sådan situation svarar hon att:

– Det är bara är att erkänna sin litenhet, och sedan stå kvar och lyssna. I sådana stunder så tror jag att det är min tro som hjälper mig att orka stå kvar.