Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vidsträckt men gripande roman

Ett barn bär inom sig själva begreppet barn vilket innefattar kretsloppet av små, små skimrande löften om livets gång, om utveckling och framtid – historiens kronologi. Orden är hämtade från Cilla Naumanns nya roman Springa med åror. Den handlar om Monika, om barnet hon föder som har sin egen kurva, sin egen blick och sitt eget sätt att vara. Och om hur hon utesluts ur mödrarnas universum.

Förra året utkom Naumann med ungdomsromanen 62 dagar, en psykologisk rysare om ett pojkstreck som går snett. Den nya boken tangerar samma historia, men från ett helt annat håll. I den har brottet inte alls samma utrymme. Istället är det Monikas och Johannas klasskrockande ungdom, de olika ihåligheterna deras mödrar står för, och deras eget förhållande till sönerna som framkallas.

Naumanns prosa får den halländska kustremsan att dåna av naturbilder och skiljetecken mellan sommargäster och bönder. Monika står ensam på gården med huvudet ringande av bilder på underbara, ormlika Johanna och självgående stavningsramsor om hur mor ror. Klarar hon detta? Vad får hon känna inför Lassemiss? Och hur ska hon hantera allt det svala runt omkring?

Springa med åror är en gripande roman om när och hur livet och döden sticker till. Vidsträckt, men med varsamt tyglade pusselgrepp växer berättelsen om moderskapet fram. Naumann tecknar den lågmält men kraftfullt, hela vägen in i slutet och Edith Södergrans framrusande dikt Ljusfälten.