
Bild: Hampus Petersson
Internet är en guldgruva på många sätt, och varje dag fylls servrarna världen över på med ny information.
Samtidigt blir det allt svårare att avgöra vad som är sant och falskt.
– Det är förvånansvärt hur otroligt godtrogna vi är, säger Jan Svärdhagen, ansvarig för sociala medier på Högskolan Dalarna.
Dagligen får mängder av artiklar, videoklipp och bilder så kallad viral spridning.
Ett av de vanligaste sätten att dela något på är via Facebook, och när snöbollen är satt i rullning kan den vara svår att stoppa.
– En varningssignal är att väldigt många delar. Då brukar jag kolla upp det, säger Jan Svärdhagen, som menar att nätet både hjälper och stjälper när kommer till att ta reda på sanningshalten.
– Nu när det finns ett verktyg för att kunna söka upp saker tänker jag att vi borde kunna bli bättre, men tvärtom har det blivit så mycket information att vi struntar i det, säger han.
Hjälp finns ibland att få i Metros prisbelönade Viralgranskaren, som faktagranskar saker som sprids på nätet – men i realtid är det upp till varje individ att avgöra vad som är påhitt och inte.
– Samtidigt är det otroligt enkla mekanismer som gör att vi delar. Den viktigaste är att beröra känslomässigt, till exempel att vi blir upprörda eller tycker att något är otroligt vackert. Då stänger vi liksom av och det blir noll källkritik.
Ett känt exempel är artikeln på satirsajten Nyheterna Sverige om en man som påstods ha avlidit efter att försökt ha sex med ett getingbo.
Artikeln togs på allvar av många, blev diskussionsämne i fikarummen och spred sig även utanför Sveriges gränser.
Att den psykolog som intervjuas i texten kallas för Siv Underlivh var inte nog för att alla skulle avfärda den som falsk.
Ett annat exempel, som nyligen uppmärksammades av Viralgranskaren, är att flera populära historiebildskonton på Twitter sprider faktafel och rena lögner.
En känd bild är den som påstås föreställa skådespelarna Jack Nicholson och Heath Ledger tillsammans, båda sminkade som Jokern.
I själva verket är det plastdockor på bilden.
Jan Svärdhagen har också noterat den ökade mängden av "du kan aldrig ana vad som hände sen"-puffar.
– Poängen här är att de vill ha trafik, och det som finns bakom länken behöver inte vara så fantastiskt. Det är också ett källkritiskt förhållningssätt. Vad är det som leder in oss till vissa sidor?
Även reklamen blir mer och mer maskerad.
– Är det här reklam eller ett privat konto? Är kompisen jag fick en vanlig människa eller ett företag? Det här är mekanismer vi inte allas är vana vid och jag tror att det kommer att bli svårt att kunna avgöra.
– Allt. Bland äldre skulle det definitivt behövas mer källkritik. Jag tror att vuxna många gånger är värre än barnen.
– Man ska ha sunt förnuft och det kanske viktigaste är magkänslan. Känns det inte bra – gå på det för tusan.
Källkritik är en metod för att värdera om information är trovärdig, sannolik och verklighetsförankrad. Det är även ett tillvägagångssätt för att i möjligaste mån skilja sant från falskt samt hitta ursprunget till informationen när den väl är spridd.
Minnesregler för viralgranskare:
1. Vem är det som berättar det här?
Fråga: Vad har personen eller källan för motiv att sprida vidare storyn? Kan det tänkas att personen elller källan har fel eller ljuger?
2. Var och när hände det?
Fråga: Framkommer det inte riktigt i storyn var händelsen ägt rum, eller är artikeln gammal?
3. Finns det konkreta fakta att ta fasta på i storyn?
Fråga: Saknas referenser till namn, fysiska platser eller en bestämd tidpunkt i storyn?
4. Verkar det för bra för att vara sant?
Fråga: Är storyn som gjord för att twittra eller facebooka?
Om svaren är ja på en eller fler av frågorna ovan, hitta ytterligare minst en trovärdig källa som stödjer storyn. Om du inte hittar det – dela för guds skull inte vidare storyn på sociala medier.
Källa: Internetguiden Källkritik på internet och Viralgranskaren