Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Veden - vår trygga famn

Förr betydde höga vedstaplar trygghet, sysslorna kring veden var en överlevnadsstrategi. I dag är det snarare en konstform. Den exceptionella framgången med boken Ved tyder på en renässans för vednörden.

Annons

Lars Myttings vedförråd har aldrig varit så välfyllda som i år. 16 kubikmeter räcker gott och väl även en ovanligt hård vinter.

Det är fyra år sedan den norske romanförfattaren och journalisten bestämde sig för att söka efter vedeldningens själ. Resultatet blev en faktafylld vedguide, men full av den kärlek och omtanke som så många lägger på ved och brasor. I Norge blev boken en otippad succé, där den utan marknadsföring till slut tog sig upp på boktoppen. Ett år och elva upplagor senare har den sålt i 144 000 exemplar.

– Det var en bok de flesta inte förstod sig på, många bokhandlare tog inte in den förrän folk började fråga efter den, berättar Lars Mytting.

Den själ han sökte tror han sig ha funnit, även om vedentusiasterna inte hör till de mest talföra.

– Det är inget man nödvändigtvis pratar om, eller ens har formulerat för sig själv. Men omsorgen och kärleken syns tydligt i sättet man behandlar ved och eld på. Genom att dela med mig av den nördiga biten av vedens funktion tycker jag att ytterligare en mänsklig dimension träder fram.

Lars Mytting ser veden som en påminnelse om vårt ursprung, om en tid då det inte handlade om nörderi, utan om kunskap som var skillnaden mellan liv och död. Höga, torra vedstaplar betydde trygghet; den som eldade lite frös, den som eldade för lite dog. Samma vednörderi finns i ännu större utsträckning i Sverige, där vi gör av med mer ved än de flesta andra länder: 315 kilo ved per person och år.

En bilfärd längs Indalsälven i dag visar vedtravar minst lika stora som förr om åren; bergvärme och pelletskaminer må ha kapat topparna på det värsta slitet, men vår nedärvda rädsla för vintern har vi kvar. Dan Anderssons dikter från kolmilan lever ännu, trots att skogsarbetet - länge bland det tyngsta man kunde syssla med - inte längre ser ut på samma sätt.

I Norge har poeten och skogsarbetaren Hans Börli, citerad i Lars Myttings bok, diktat om nyavverkad björk: "Doften av färsk ved / är något av det sista du kommer att glömma / när slöjorna dras för."

Svenske Yngve Ryd följde upp "Snö", sin poetiska förklaring av samernas över 300 ord för snö och is, med "Eld", en minst lika noggrann genomgång av den samiska eldkonsten. Här handlar det om brasorna till fjälls och om vikten av att alltid ha en bit näver i ryggsäcken, men eldens mystik och samlingskraft är tydlig.

För Dalademokratens chefredaktör, författaren Göran Greider, har eldandet i högsta grad en praktisk innebörd. Vid en viss ålder blir vedhanteringen den ultimata motionen. Även hans vedbod är vid det här laget välfylld, så pass att det bör räcka för nästa vinter också.

– Mitt förhållande till ved är djupt och kärleksfullt. Jag hör till dem som blir besatta av ved, det är vanligt bland män i min ålder, bekräftar han och fortsätter:

– Jag tror absolut att vedbacken har en politisk betydelse. Många går ut till huggkubben och gör sig av med ilskan man känner gentemot exempelvis EU, att suga tag i yxan med hela kroppen och klyva en stor vedklabb - det har räddat oss från många revolutioner.

I koreografen Dorte Olesens händer får vedhuggningen också en symbolisk innebörd. Under slitet vid huggkubben utanför sommarstugan fick hon idén till Huggande kvinnor. Performanceverket från 2007 lever ännu. Efter att ha fått kvinnor över 50 i såväl Stockholm som Berlin att hugga och såga ved har turen kommit till franska staden Nancy nu i november. Vedkubbarna får manifestera kvinnlig styrka och gemenskap, men därmed inte sagt att kvinnors och mäns relation till ved skiljer sig åt.

– Jag ser det snarare som en urhandling, det är något grundläggande mänskligt att hålla på med ved. Doften väcker känslor inom oss, vi påminns om tidens gång, säger hon. TT Spektra

Annons