Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Varma sommarlov, vackra dikter och vådliga skrönor

Lasse Berghagens nya bok är något av ett hopkok.
Här samsas personliga minnen från barndomens sommarlov i Svärdsjö med glimtar från artistlivet, vackra dikter och vådliga äventyr med flakmopedisten Hubbe.

Annons

Ett timrat hus vid en sjön och siluetten av en flakmopedist – allt inramat av kurbits. Så ser omslaget ut på Berghagens bok. I dessa tider av författarexponering är det förvånande att förlaget inte valt att ha författarens nuna på omslaget.

För Berghagen tillhör de mer kända och folkkära, mest bekant som artist och programledare för Allsång på Skansen, men med många strängar på den kreativa lyran – han målar och skriver, efter flera barnböcker kommer nu hans första skönlitterära bok för vuxna

Skrivarlyan finns i Svärdsjö utanför Falun. Här har Berghagen tagit över gården som föräldrarna köpte. En stor del av boken handlar om de oändliga sommarloven under 1950-talet. Då packades bilen smockfull – säkerhetsbälten är lyckligtvis inget krav, annars skulle halva familjen Berghagen fått stanna hemma. Vi får följa den unge stockholmarens möte med det gamla jordbrukarsamhälle som då fortfarande fanns kvar, vi hänger med på cykelturer, rovpallning, misslyckade fisketurer och blöta kräftfisken.

Den här typen av historier finns i varje familj, de är fina, men lite poänglösa för utomstående. Det kan vara svårt att förmedla glimten i ögat på de torra papperssidorna. Berghagen skriver ett talnära språk, kanske blir det lättare för talbokskonsumenterna som får njuta av hans mjuka stämma.

Några korrekturfel stör, förlaget har slarvat. Karlfeldt kallar jungfru Maria kulla och inte flicka när hon kommer ner för ängarna vid Sjugare by, och författaren Karl-Erik Forsslund stavar efternamnet med två s.

En bit in i boken tar det verklighetsbaserade materialet slut. Upp dyker flakmopedisten Hubbe, en hitte-på-person som vi får följa på otroliga äventyr med moppegänget – det inbegriper sprängda dass, hembränt på dunkar och vådliga polisjakter.

Jag tänder inte alls på de burleska skrönorna, men en varudeklaration kan vara på sin plats: Recensenten gillade inte heller Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, som länge toppade försäljningslistor.

Den kvardröjande känslan blir ändå värme. Vi blir en smula bekanta med människan Lasse Berghagen, hans värld och tankar. Mycket carpe diem är det, att sitta och tomglo på en bänk under blommande äppelträd och njuta. Livet är både ljus och mörker, men han söker alltid efter durackorden.

Berghagen är generös med känslor och längtor. Kärleken till familjen och naturen är varm och äkta, det är blånande berg, ljuvlig grönska och dans kring majstången... Till min förvåning sitter jag där några gånger med tårar ögonen.

I boken blandas prosan med dikter som ofta blivit sångtexter, många av dem är ljuvliga. I den stramare versformen blommar Berghagen,